4.7.2017

Attityden avgör på rälsen

Att köra spårvagn är det roligaste och mest stressande jobbet Michaela Holmström haft. – Jag har sällan känt mig hotad eller rädd på rälsen.

När Michaela Holmström, 33, började köra spårvagn, var ingen av hennes bekanta förvånad.

– Tvärtom var det många som sa att det passar mig perfekt, säger hon.

Holmström är uppvuxen i en fiskarfamilj på Kyrkogårdsön i Kyrkslätt. Hon har tre äldre bröder och följde som barn ofta med sina föräldrar för att vittja nät.

– Jag lärde mig köra motorbåt ganska snabbt efter att jag lärt mig gå och prata. Maskiner och motorer har alltid legat nära mitt hjärta.

Holmström står vid hållplatsen i Hagnäs innan hennes kvällsskift ska börja. Spårvagnarna fylls av människor på väg hem från jobbet. Varje gång ett lok saktar in viftar Holmström ivrigt mot förarhytten. Träarmbanden runt handlederna klirrar.

Michaela Holmström använder finska, svenska och engelska i sitt jobb.

Hjälpsamma kolleger

Holmström har kört spårvagn bara sedan förra hösten, men känner redan så gott som alla chaufförer. Sjuan kör in på perrongen och Holmström sätter sig på förarplatsen.

Kollegan som går av sitt pass frågar om allt är bra med henne innan han försvinner med sin svarta biljettväska.

– De flesta är väldigt hjälpsamma och trevliga. Jag har inte fått en enda nedsättande kommentar för att jag är kvinna eller ny på jobbet.

Däremot har hennes arbetsglädje väckt förundran bland mer erfarna kolleger. Hon har märkt att många har motstridiga känslor gentemot sitt arbete.

– Vissa ger utlopp för jobbstressen i pausrummet, men jag försöker att inte dras med i negativa diskussioner.

Videonsökan ledde vidare

Holmström är medieassistent till utbildningen och har jobbat på bland annat bilskola och i fotoaffär. När hennes tredje vårdledighet tog slut hade hon ändå inget arbete att återvända till. Hon skickade tiotals ansökningar, men fick inte napp.

Vändningen kom då hon fick veta att Helsingfors stad söker nya spårvagnschaufförer.

– Jag lekte med tanken en stund och då jag bara fick positiva bilder i huvudet, beslöt jag mig för att söka.

De största hoten finns inte i spårvagnen, utan utanför den.

Holmström var en av de 120 som gick vidare till nästa omgång, där de sökande genom ett videoklipp ombads berätta om sig själva och varför de borde få jobbet.

– Det var i juli 2016 och eftersom jag var hemma med två små barn, tog det nästan en hel dag att spela in videon, skrattar Holmström.

Slutresultatet var ändå gott. Tillsammans med elva andra blev hon godkänd till en chaufförsutbildning som för de flesta också ledde direkt till jobb.

– I början av kursen undrade jag om jag skulle klara av att lära mig allt. Jag var så stressad att jag till och med slutade dricka kaffe, erkänner Holmström.

Ingen morgonmänniska

Utbildningen varade i åtta intensiva veckor och omfattade allt från tekniska färdighet till kundbetjäning och trafikvett.

Redan andra dagen fick Holmström provaköra en spårvagn vid depån. Innan hon och kurskamraterna släpptes ensamma ut på spåren måste de ändå klara av ett körprov och ha en mentor med sig på frambänken.

– Första åkturen ensam var jag väldigt rädd för att göra fel. Allt gick ändå bra och det var först då jag fått någon slags rutin som jag körde fel för första gången, säger Holmström.

Spårvagnschaufförerna jobbar i fyra skift på åtta till tio timmar. De första vagnarna kör ut från depåerna i Forsby och Tölö strax efter fem på morgonen och de sista rullar tillbaka in vid halv tre på efternatten.

Michaela Holmström gillar de sena turerna bäst.

– Jag har aldrig varit en morgonmänniska. Om jag är ledig på dagarna hinner jag sköta ärenden i lugn och ro före jobbet. Nackdelen är att jag inte hinner träffa mina barn just alls om jag inte har morgontur.

Michaela Holmström har inte fått en enda nedlåtande kommentar för att hon är kvinna eller ny på jobbet.

Frustrerande biljettsystem

Michaela Holmström har alltid varit social och utåtriktad. Hon gillar att dagligen se livets alla färger på jobbet.

– Jag har oftare ett leende på läpparna än tårar i ögonen efter människomöten. Ibland börjar jag fundera över passagerarnas bakgrund och hur de hamnat där de är.

Hon har sällan känt sig hotad eller rädd på rälsen. När någon muckar gräl räcker humor och samtal långt.

– I går höll en berusad passagerare på att flyga på mig. Lyckligtvis var chauffören på det föregående passet storvuxen, så det löste sig.

Den som kör spårvagn måste konstant vara skärpt och närvarande. Under ett pass växlar linjerna flera gånger och det finns tiotals knappar och spakar att hålla reda på. De största
utmaningarna finns ändå inte i spårvagnen, utan utanför den.

– Innan jag började köra spårvagn hade jag ingen aning om hur dåligt trafikvett många har. Jag är dagligen tvungen att nitbromsa för folk som går på rälsen eller mot rött.

Spårvagnarnas elektroniska system är synkroniserade med trafikljusen, som i regel ger spårvagnarna förkörsrätt. Då de nya biljettavläsarna togs i bruk i början av året, fick spårvagnarna ändå inte längre kontakt med trafikljusen överallt.

– De nya biljettavläsarna har lett till förseningar på fem till tio minuter per varv. Det är väldigt frustrerande, ingen vill ju vara sen: varken vi eller passagerarna.

Sjuan har kommit till Alexandersgatan. Ledigt klädda passa-gerare stiger ut i sommarkvällen, men Holmström fortsätter jobba till efter midnatt. Hon vinkar när hon växlar upp.