Motverkar fördomar

Vänliga besked på handskrivna lappar ingår i Katja Rajavuoris strategi att skapa vänner bland bilisterna i Mariehamn.

Parkeringsbiträdet Katja Rajavuori är klädd i en knallgul varseljacka och syns i Mariehamn. Det har varit ett medvetet val.

− Jag vill att folk ska se och känna igen mig. Sedan är det en säkerhetsfråga också, det är bra att synas när man jobbar med trafik, säger hon.

Just den här kylslagna februaridagen har hon dubbelt upp på händerna – först påshandskar och under dem handskar med fingrar så att hon enklare kan hantera sin handdator. På fötterna bär hon små underverk. Kängor som är otroligt varma.

− Det var killarna i en sportbutik i Mariehamn som såg dem på en mässa. Då tänkte de på mig och tog hem dem. De vet vad jag behöver och att jag sliter ut skor på löpande band. Ett par håller i regel några månader.

Katja Rajavuori är ett landmärke i Mariehamn. 
Hon syns bra i gatubilden och trivs med jobbet.

Bakgrund i vården

Katja Rajavuori är inne på sitt sjätte år som parkeringsbiträde. Hon jobbade tidigare inom vården tills ryggproblem satte stopp för det. Då fick hon ett råd av läkarna − att skaffa ett jobb där kroppen bestämmer när hon ska gå, sitta eller stå.

− Och var hittar man ett sånt? Finns det överhuvudtaget? Men jag ville inte heller bli sjukpensionär, säger hon.

Hon jobbade på kontor under ett år och såg sedan annonsen om att Mariehamn söker ett parkeringsbiträde. Hon gick till intervjun och fick jobbet. Någon formell utbildning fanns inte då men den är på gång och den första kullen parkeringsbiträden − där Rajavuori ingår − har endast en tentamen kvar.

Efter många diskussioner med i första hand den överkommissarie vid Polisen, som också är parkeringsövervakare, var hon redo att börja ett liv bland bilisterna i Mariehamn.

Ger mest jobb

Varje arbetsdag är en blandning av kontorsarbete, kontroller med bil i förorterna och patrullering till fots på stan. En vanlig dag går hon fyra-fem timmar. I innerstan finns en zon med tidsbestämd parkering och p-skiva krävs.

− Zonen och parkeringsgaragen, där man också får stå en viss tid, ger mig överlägset mest jobb. Numera är jag så van att jag snabbt läser av rätt placerade p-skivor. Om de ligger skymda måste jag stanna upp och titta efter närmare.

En bilist sa en gång till mig att du är inte bara vår lapplisa. Du är en vandrande medmänniska.

En del skriver ankomsttiden på en lapp. Det fungerar så länge det är läsligt. Handritade klockor rekommenderas dock inte.

Speciellt inte om man ritar visare som är lika långa.

Just i dag har en liten svart bil med råge överskridit tvåtimmarsgränsen.

− Den igen. Den står ofta för länge, säger Katja Rajavuori och trycker ut en parkeringsbot på 35 euro på sin handdator.

Det blir så i en liten stad. Hon känner igen en stor del av bilisterna och deras egenheter.

Handskrivna lappar

Många använder en digital så kallad autopark i stället för en manuell p-skiva.

− Ett bra hjälpmedel men de är inte alltid att lita på.

Just när det gäller dem märks en av hennes specialiteter − handskrivna meddelanden på granna lappar, till exempel med ett besked om att autoparken blinkar och att det är dags att byta ut batteriet. Det är mycket viktigt att de är just handskrivna. Det skapar en annan känsla, det blir mer personligt.

Rajavuori lämnar handskrivna meddelanden till bilisterna.

− När jag började tänkte jag på fördomarna om parkeringsbiträden − ”en nitisk djävel som letar fel, vill sätta dit folk och jagar provision” – men måste det vara så?

Inte enligt Rajavuori. Hon är vänlig, hon försöker se till bilistens fördel och hon informerar.

Tar sig tid att lyssna

− En bilist sa en gång till mig att du är inte bara vår lapplisa. Du är en vandrande medmänniska, berättar hon som även tar sig tid till att lyssna på folks utläggningar om pojkvänner som gjort slut, om fruar som dött och barnbarn som döpts − bland en hel del annat.

Hon bär också omkring på en svart väska som innehåller ”allt möjligt som andra kan behöva” som hundbajspåsar och plåster.

− Och jag har ingen provision. Jag kan kontrollera om folk betalar sina böter, men jag gör det inte. Det intresserar mig inte. Mitt jobb går ut på att få folk att parkera rätt.

Men visst finns det många som skäller och som häver ur sig det ena okvädesordet efter det andra.

− Då är mitt mål att försöka lugna ner personerna innan de kör i väg. Det är bättre att de tar ut sin besvikelse på mig än att de är ilskna bakom ratten.

Ett mordhot en gång ledde till rättegång och personen blev fälld.

− Ungdomar, som ofta får skäll, beter sig bäst. Turisterna är också bra. De tar reda på vad som gäller.

Än så länge bär Rajavuori på både kamera och handdator men snart får hon alla funktioner i sin telefon.

Ny lag på kommande

En ny vägtrafiklag är på gång för Åland – mycket efterlängtad enligt Katja Rajavuori, som hoppas att den vinner laga kraft i år.

− Vi har stora problem med skrotbilar och övergivna bilar och jag hoppas att vi kan ta krafttag mot dem med stöd av den nya lagen. Åland har ju en egen vägtrafiklag och vi har hamnat lite på efterkälken med dessa ärenden.