Kyrkan spelar fortfarande roll i Kimitoön

De som deltar regelbundet i kyrkans verksamhet blir allt färre och allt äldre. Församlingsanställda Julia Lundstén, 30, tror att församlingarna i framtiden måste sålla bland sina verksamhetsformer men vägrar tro att kyrkan spelat ut sin roll i samhället.

Det är tisdag och tvåspråkig miniklubb i Kimito. Bland färgburkar, lunchlådor och pussel bygger barn- och ungdomsledaren Julia Lundstén en koja. Kojbygget hör till Aaron Pohjavirtas och Arvid Karlssons favoritlekar. Förutom treåringarna är även deras mammor och småsyskon med på klubben.

– Arvid ska börja på dagis i höst och behöver vänja sig vid att leka med andra barn. Jag betalar gärna kyrkoskatt i utbyte mot sådan här verksamhet, säger Siv Vesterlund-Karlsson.

Varken Arvid eller hans lillebror Edvin är döpta. Vesterlund-Karlsson tycker ändå det är bra att de bekantar sig med församlingen redan som små.

– Det är bra att de fått en bild av kristendomen innan det är dags för dem att själva att ta ställning till trosfrågor, säger hon.

Församlingens barnklubb är öppen också för dem som inte hör till kyrkan. För JHL-medlemmen Julia Lundstén är det viktigt att visa att alla är lika värda.
Församlingens barnklubb är öppen också för dem som inte hör till kyrkan. För JHL-medlemmen Julia Lundstén är det viktigt att visa att alla är lika värda.

Äkta människomöten

Julia Lundstén har jobbat i Kimitoöns församling i tre år. Hon är uppvuxen på ön, men bodde i Åbo medan hon studerade teologi.

– Då jag flyttade var jag säker på att aldrig återvända.  Det här är ett litet samhälle där alla vet allt om alla och rykten lätt blir sanningar. Samtidigt finns här en stark tradition att ta hand om varandra.

Förutom miniklubben leder Lundstén också andra samlingar för yngre och äldre barn. Målet är att avlasta föräldrarna och visa att det inte är skadligt att delta i församlingens verksamhet.

– Jobbet är som bäst när jag håller morgonsamlingar i skolorna och barnen som gått i församlingens klubbar lyser upp av iver över att de känner mig. Då känner jag att det jag gör satt spår.

Äkta människomöten är en annan stor fördel med jobbet.

– Jag är inte så predikande av mig, men blir glad om till exempel konfirmander vill diskutera djupa frågor. I bästa fall lyckas jag kanske så ett frö av tro hos någon, eller i alla fall motverka en svartvit syn på existentiella frågor.

Fyra blev en – eller?

Kimitoöns församling grundades 2009 då församlingarna i Dragsfjärd, Hitis, Kimito och Västanfjärd slogs ihop. Det finns sju kyrkor eller kapell på ön och den gemensamma församlingen söker fortfarande sin identitet.

JHL-medlemmen Jan-Olof Backas jobbar som församlingsmästare i Dragsfjärd, vars kyrka och pastorskansli fungerar som församlingens administrativa centrum. Han började säsongarbeta i församlingen 2006 och är fast anställd sedan 2010.

Backas gillar sitt mångsidiga jobb och berömmer den goda andan bland arbetskamraterna. Att han känner de flesta som gifter sig, döps eller begravs ger jobbet en extra dimension.

Enligt Jan-Olof Backas behöver församlingsmästaren framför allt empati. Det skadar inte heller att vara praktiskt lagd.
Enligt Jan-Olof Backas behöver församlingsmästaren framför allt empati. Det skadar inte heller att vara praktiskt lagd.

– Döden är inte längre ett tabu för mig. Trots att det berör en att följa gamla bekanta till graven, måste jag bevara lugnet och min yrkesroll. De närstående måste kunna ty sig till mig.

Fastän Backas var med då Kimitoöns församling grundades, vill han inte ta ställning till hur det påverkat arbetet och gemenskapen i församlingen.

– Det är inte min uppgift att tycka till om sådana saker, säger han.

Färre gudstjänster

En som har långt perspektiv och inte är rädd för att framföra sina åsikter är Leif Lindgren i Dalsbruk. Lindgren har varit förtroendevald i sin hemförsamling sedan 1970-talet och var också ordförande i den organisationskommitté som förberedde församlingsfusionen på Kimitoön.

– Sammanslagningen var en följd av att kommunerna på församlingens område gick ihop. I sådana situationer finns det enligt kyrkolagen två alternativ: att bli en församling eller bilda en kyrklig samfällighet, säger Lindgren.

Själv flaggade han för det första alternativet, bland annat för att byråkratin minskar om samma ärenden inte behöver behandlas i både samfällighetens och församlingens organ. En annan orsak var att systemet med kapellförsamlingar skulle ge de tidigare församlingarna möjlighet att åtminstone i viss mån bevara sin egen identitet.

– Konkret märks fusionen i att antalet gudstjänster minskat mycket. I Dalsbruk har vi försökt åtgärda det genom att ordna fler tvåspråkiga mässor. Problemet är att tröskeln att delta blir högre om det inte finns en regelbundenhet i verksamheten.

Då Leif Lindgren flyttade till Dalsbruk 1973 bodde det 5 500 personer enbart i Dragsfjärd. Nu är det totala invånarantalet på ön knappt 7 000. Yngre flyttar bort för jobb och studier, medan äldre blir kvar. Även på kyrkoherdeposten har rörligheten varit stor.

– Då personalen byts ut försvagas de kyrkliga traditionerna. Jag har sagt åt nya präster att de inte behöver känna sig pressade att skapa något nytt. Tyvärr finns det präster som liknar regeringsministrar: de vill lämna ett minnesmärke efter sig, på gott och ont.

Vill påverka inifrån

Enligt Lindgren symboliserar kyrkan framför allt trygghet och kontinuitet.

– Det är viktigt för människorna att veta att kyrkan finns till hands om de behöver den, säger han.

lefa
Leif Lindgren vill att kyrkligt anställda öppet visar att de bryr sig om människorna på hemorten.

Julia Lundstén håller med. Enligt henne är folk främst intresserade av dop, vigslar och begravningar. Julkonserter, familjeböner och konfirmationer lockar också publik. Faktum är ändå att kyrkan i allt högre grad förpassats till rollen som traditionsbärare.

– Jag tror det här är något vi måste lära oss leva med. Förstås önskar jag att fler skulle se församlingen som en viktig del av sitt vardagsliv, men det är ändå väldigt fint att människor fortfarande vill dela sina högtider och sorger med kyrkan.

Ett av kyrkans trumfkort är enligt henne att alla är lika värda i Guds ögon, oberoende av livshistoria eller samhällsposition.

– Om folk skriver ut sig för att ärkebiskopen vill att kyrkan ska hjälpa så många flyktingar som möjligt, får de gärna göra det för mig. Vi kan inte hålla kvar folk med tvång, utan måste göra vad vi kan med de resurser vi har.

Lundstén drömmer om att kunna påverka och förnya kyrkan inifrån, förhoppningsvis med prästens vita ”sockerbit” på kragen.

– Jag vill jobba i och för den kyrka som jag älskar och som har gett mig så mycket. Att bli präst känns som ett naturligt följande steg.

 

Läs mer i Motiv 6/2016!