I dag samlas ett 40-tal personliga assistenter från Sverige, Norge, Danmark och Finland till en facklig konferens på Hanaholmens kulturcentrum i Esbo. På agendan står de personliga assistenternas arbetsvillkor och ställning i fackförbunden.
– Vi är ensamma i jobbet utan någon att tala med. Med en del brukare kan vara lite krävande med kemi och personlighet och sådant där jag saknat någon att prata med för att klara jobbet på bästa möjliga sätt, säger Anne Nielsen Aasmoe som har arbetat som personlig assistent i Oslo sedan 2014.
Hon sammanfattar den gemensamma utmaningen för personliga assistenter i Norden. Arbetets innehåll är likadant och känslan av ensamhet den samma, men däremot finns det stora skillnader i arbetsvillkoren, säger avtalsombudet Veikko Lehtonen. Han har det senaste året jobbat med ett projekt mellan JHL och norska Fagforbundet där han jämfört anställningsvillkoren för personliga assistenter i de olika nordiska länderna.
Sjukskötare jobbar som PA
I Finland är det lättare för brukarna att få personlig assistans än i de övriga nordiska länderna. I Norge väljer många kommuner att sköta en stor del av servicen genom hemsjukvård och hemhjälp. De personliga assistenterna är färre, men de får mycket bättre betalt än i Finland. Det är inte ovanligt att sjukskötare jobbar som personliga assistenter, säger Lehtonen.
– I genomsnitt tjänar en personlig assistent i Norge lika mycket som en sjukskötare i Finland. Det är dubbelt upp jämfört med den finska lönen. Den största skillnaden gäller dem som inte har kollektivavtal, säger Lehtonen.
Nielsen Aasmoe som jobbar för företaget Assister Meg får en timlön på 163,5 kronor, det vill säga drygt 17 euro, och kvälls- och helgtillägg på cirka 50 kronor Det är mindre än minimilönen i kollektivavtalet som Fagforbundet ingått med andelslaget Uloba, drygt 19 euro. I kollektivavtalet finns också ålderstillägg – den som jobbat som personlig assistent i 15 år ska få nästan 23 euro i timmen.
Andelslag vanligast i Norge
Det är också stora skillnader i de övriga arbetsvillkoren för de personliga assistenterna. I Finland är största delen av dem anställda genom den så kallade arbetsgivarmodellen, alltså direkt av den de ska assistera. Alternativet är att de är anställda av en kommun eller ett företag, men då förverkligas inte den handikappades självbestämmanderätt.
– Jag hoppas att den här modellen ska få fotfäste också i Finland.
I Norge är det däremot vanligast att personliga assistenter anställs via ett andelslag där den som behöver assistans är medlem. Då får brukaren arbetsgivarrättigheter och kan bestämma om assistentens arbetsuppgifter och innehållet i arbetet samt anställa och säga upp arbetstagare samtidigt som andelslaget tar hand om byråkratin.
– Jag hoppas att den här modellen ska få fotfäste också i Finland, säger Lehtonen.
Timmarna räknas ihop
Fördelen med den norska andelslagsmodellen är att den personliga assisten får jobba under kollektivavtal och kan jobba för flera brukare om de inte kan erbjuda tillräckligt många timmar. Då assistenten är anställd av andelslaget räknas timmarna ihop och hen får rätt till semester.
I juni ordnade norska Fagforbundet och andelslaget Uloba en parad för att både för personer med funktionsnedsättningar och för personliga assistenter ska bli mer respekterade.
Det största andelslaget som sysselsätter personliga assistenter i Norge drivs av Uloba, en intresseorganisation för personer med funktionsnedsättning. Nästan tusen personer med funktionsnedsättning får personlig assistans genom Uloba som sysselsätter närmare 6 000 personliga assistenter. Uloba har förtroendemän och arbetarskyddsombud och utbildar både brukare och assistenter, säger Lehtonen.
Personliga assistenter som är anställda av flera brukare i Finland får däremot knappast ihop till semester i något av anställningsförhållandena, säger Lehtonen. Kollektivavtal gäller bara om arbetsgivaren råkat organisera sig. Kollektivavtalet för personliga assistenter är inte allmängiltigt eftersom organisationsgraden bland både brukare och personliga assistenter är låg.
Alternativ behövs
Lehtonen poängterar att JHL absolut inte vill slopa arbetsgivarmodellen där brukaren fungerar som arbetsgivare.
”Det måste finnas alternativ för dem som inte vill vara arbetsgivare.”
– Men det måste finnas alternativ för dem som inte vill vara arbetsgivare. Många kommuner erbjuder inte personlig assistans på något annat sätt än genom arbetsgivarmodellen. Samtidigt finns det brukare som inte har förmåga att fungera som arbetsgivare. Det skulle inte få ske, det är ett brott mot de mänskliga rättigheterna, påpekar han och påminner om Högsta förvaltningsdomstolens dom där Helsingfors stad fälldes för att ha krävt att en dövblind person agerar arbetsgivare.
I Finland har det länge rått en uppfattning om att brukaren inte kan få arbetsgivarrättigheter om hen inte själv är arbetsgivare. Det stämmer inte, enligt Lehtonen. Som medlem i ett andelslag blir brukaren chef för sin assistent precis på samma sätt som en chef i vilken som helst organisation har arbetsgivaruppgifter.
Lehtonen önskar att brukare och personliga assistenter ska organisera sig, det vill säga gå med i förbundet för arbetsgivare till personliga assistenter Heta och i JHL för att kollektivavtalet ska vinna allmängiltighet.
– I Norge ger arbetslagstiftningen en klart bättre utgångspunkt för arbetstagarnas rättigheter. I Finland har kollektivavtalet en mycket större betydelse än i Norge eftersom lagstiftningen är så svag, säger han.
Fotnot: JHL har öppnat ett virtuellt kafferum (på finska) för personliga assistenter på sajten henkilokohtaisetavustajat.fi.