Arkeolog Andreas Koivistos hjärta klappar för Vanda. Han vill hjälpa människor att upptäcka historien i sin närmiljö och drömmer om järnåldersfynd på hemorten.
Andreas Koivisto sitter vid en stor grop och studerar en grönskiftande stenbit. Sin cykel, som är svart med klarröd barnsits, har han parkerat vid några ekar ett stycke längre bort.
– Slaggtegel, en restprodukt vid järnframställning, säger Koivisto och slungar iväg stenen.
Nedanför brusar Vandaforsen, som tidvis överröstas av trafikljudet från Ring III. Vid gropen fanns tidigare ett järnbruk, men nu planeras ett hotellbygge på tomten. Ruinerna ska undersökas och kartläggas, sedan är det fritt fram för byggarbetarna.
Området har gamla anor. På 1350-talet kom munkar från Estland för att fiska lax i forsen och under medeltiden fanns här gästgiverier, kvarnar och kalkugnar. De äldsta fynden vid Vandaforsen är från stenåldern.
– Folk har i alla tider rivit och byggt nytt på gamla grunder. En bra boplats är en bra boplats, säger Koivisto.
Själv har han sina rötter i Haxböle, Dickursby. Koivistos intresse för fornlämningar väcktes tidigt tack vare hembygdsaktiva morföräldrar.
– Deras hus fanns på en stenåldersboplats och när åkrarna plöjdes, kom stenåldersfynd fram.
Som barn fyndade Koivisto både krukbitar och pilspetsar med sin lilla plastspade. Det finaste fyndet är en 5 000 år gammal kamkeramisk skärva.
– Den är dekorerad med kamstämplar och hål. Bakom ett av hålen finns ett fingeravtryck. Det kändes otroligt att upptäcka det. Tänk att man kan komma så nära en som levt på samma ställe för så länge sedan!
Liknar stor sandlåda
Efter studentexamen började Koivisto läsa statskunskap och nationalekonomi vid Åbo Akademi. Han var inte bekväm med valet, utan beslöt sig för att försöka bli arkeolog eller barnträdgårdslärare i stället. Arkeologin drog det längsta strået.
Under studietiden och efter att ha utexaminerats jobbade Andreas Koivisto som fältarkeolog runtom i Finland.
– Mursleven är det viktigaste redskapet på utgrävningar. Med den skrapar vi ihop jord som vi samlar upp med en sopskyffel. Sedan häller vi ut den i ett såll. Det är lite som att jobba vid en stor sandlåda.
– Arkeologerna samlar pusselbitar under sommaren och försöker lägga ihop dem under vintern.
Förutom föremål letar arkeologerna efter husgrunder, eldstäder eller brunnar efter människor som levt förut.
Utgrävningarna dokumenteras på millimeterspapper och olika material sänds på analys.
– Man kan säga att arkeologerna samlar pusselbitar under sommaren och försöker lägga ihop dem under vintern.
Sedan fem år tillbaka är Andreas Koivisto stadsarkeolog i Vanda. Han ser ett fast jobb som en lottovinst.
– Som fältarkeolog tvingas man vara borta hemifrån långa tider. Jobbet är smutsigt och tålamodsprövande. Korttidsjobb är snarare regel än undantag i branschen.
Vid Museiverket hann han enligt egen utsago med över hundra korttidskontrakt.
– När jag och mina arbetskamrater påtalade oskicket, införde verket tillfälligt rekryteringsförbud, säger Koivisto.
Koivisto ser akademiska korttidsanställda som en del av dagens proletariat.
– Jag har alltid identifierat mig starkt med arbetarrörelsen och det är självklart för mig att höra till facket.
Riktar sig till bred publik
Som stadsarkeolog deltar Koivisto aktivt i Vandas stadsplanering. Han ser till att det gamla beaktas när man bygger nytt.
– Jag var rädd att uppfattas som en bråkstake, men blev positivt överraskad. Det finns ett starkt intresse för att stärka stadens identitet med hjälp av historia.
Genom sitt jobb och som ordförande i hembygdsföreningen Vandasällskapet har han fått många att se på sin närmiljö med nya ögon.
– Våra kulturvandringar i olika stadsdelar är väldigt populära. Medeltiden märks i gamla byanamn och ofta finns stockhusen från gamla byacentrum kvar.
Koivisto riktar sig medvetet till en bred publik. Han brukar föreläsa om Vandas förflutna för skolklassar och har deltagit i planeringen av en serie mobilspel som ska underlätta inlärningen i lokalhistoria.
– Spelet påminner lite om Pokémon go och går ut på att orientera sig till olika platser och lösa uppgifter som anknyter till den. Grupperna har en timme på sig och sedan ser man vem som klarat sig bäst.
Andreas Koivisto drömmer om att hitta järnåldersfynd i Vanda. Ifall han hade en tidsmaskin, skulle han ändå åka till stenåldern.
– Ju längre bakåt i tiden man går, desto mera har gått förlorat. Jag skulle vilja se om det vi tänkt ut stämmer alls.
Som arkeolog vill han komma nära människor som försvunnit och plocka upp dem ur historien genom att försöka reda ut hur de levt och tänkt. En lite överraskande upptäckt är att folk varit väldig beresta redan tidigt. Många möten har ändå varit våldsamma.
– Jämfört med tidigare finns det lite krig och våld nu i världen, på den punkten har det gått framåt. Däremot kunde moderna människor bli bättre på att känna till och leva på naturens villkor. Vi är ganska hjälplösa om datorerna kraschar och produktionskedjorna bryts.
Koivisto hoppar upp på sin cykel och börjar trampa längs dammiga småvägar. Han stannar vid en kulle omgiven av böljande sädesfält och jordgubbsland. Här bodde en gång Vandas rikaste köpman Göran Bonde, men det är en annan historia.