Kaj Enqvist, kretsbrandchef i Österbottens välfärdsområde, ansvarar för alla anskaffningar på områdets 44 brandstationer.
Efter mer än 40 år inom räddningsväsendet drivs Kaj Enqvist, kretsbrandchef i Österbottens välfärdsområde, fortfarande av att hjälpa människor. Under karriären har han märkt att särskilt barn fascineras av yrket.
– Antagligen upplever de jobbet som glamouröst, men det är ofta folks olyckor som vi jobbar med. Många gånger är det något elände.
Som brandchef åker Enqvist rätt sällan själv med på utryckning, men var sjätte vecka har han chefsjour och då ökar sannolikheten för att han får gå tillbaka till verkstadsgolvet.
– Men om något större, som förväntas bli långdraget, händer under jourveckan är min uppgift att vara ledare. Då åker jag till ledningscentralen i Vasa, håller bland annat kontakt med media och funderar på våra resurser.
Skogsbränder eller arbetet efter stormskador kan pågå i flera dagar och då måste Enqvist fundera på hur manskapen ska räcka till.
– Jag skickar hem de som har jobbat länge och är slut. Men ibland är det svårt att få dem att förstå att de måste åka hem och vila emellanåt.
Vidareutbildade sig i Sverige
Karriären började när han blev frivillig räddningsperson 1983. Efter en utbildning anställdes han som ordinarie räddningsperson i Närpes den 1 maj 1986.
– Efter ett tag började jag kolla på möjligheter för vidareutbildning. Tyvärr fanns inga förmans- eller befälsutbildningar på svenska i Finland, bara på finska.
Efter att ha utrett frågan med ministeriet kontaktade Enqvist räddningsverket i Sverige, satte in en ansökan och blev antagen. Hösten 1994 började han på en förmansutbildning för räddningspersoner. Senare har han gått fler utbildningar i Sverige, bland annat förebyggande, brandmästare och förvaltning.
– Jag lämnade in intyg över arbetserfarenhet och examina från Sverige och fick beslut från Utbildningsstyrelsen att jag har behörighet att jobba som brandbefäl i Finland.
– Vissa dagar använder jag mer finska än svenska på jobbet.
Enqvist valde att studera i Sverige eftersom hans språkkunskaper inte räckte för studier på finska. Men det var då. 1997 blev han anställd som ordinarie brandchef och i dag är finskan en naturlig del av arbetsvardagen.
– Vissa dagar använder jag mer finska än svenska på jobbet.
Släckningskläder och slangar
Kaj Enqvist ansvarar för att räddningspersoner i Österbottens välfärdsområde har tillgång till rätt sorts utrustning.
– Utöver en del personalansvar har jag hand om alla brandstationer samt alla våra anskaffningar. Det spelar ingen roll om det gäller släckningskläder, slangar, bilar eller något annat som ska köpas, berättar Enqvist.
Till vardags sitter han på brandstationen i Närpes men då och då besöker han någon av de 43 andra stationer som hör till välfärdsområdet för att diskutera anskaffningar och andra behov. Geografiskt sträcker sig arbetsplatsen från Sideby i söder till Nedervetil i norr.
– Teams hjälper till en hel del och har tagit bort mycket resande för egen del. Men vissa gånger behöver jag åka till stationen och se vad det handlar om. Dessutom är det trevligt att träffas och inte bara ses via datorn.
I verkligheten handlar brandchefens arbete ändå i stor utsträckning om att sitta vid just datorn eller om att prata i telefon.
– Jag har blivit en riktig byråkrat om jag jämför med när jag började som räddningsperson.
Läs mer: När närvårdare Anders Lasander sätter sig vid pianot lyssnar de inneboende på pensionärshemmet Hagaro med glädje. ”Musiken kan uträtta underverk i vården”
Samarbete och människomöten
Under hela sin karriär har Kaj Enqvist hört till facket, men han har haft tur och har varken varit arbetslös eller behövt juridisk hjälp.
– Men jag har aldrig tänkt tanken att det är onödigt att höra till facket. JHL är en trygghet om jag skulle bli arbetslös.
– Eftersom jag rör mig mellan många brandstationer träffar jag mycket folk.
Enqvist har mångsidiga arbetsuppgifter, men mest uppskattar han människomöten.
– Eftersom jag rör mig mellan många brandstationer träffar jag mycket folk. Vi har också en gemensam chefsgrupp, Länsi-Suomen tekniset päälliköt, som vi träffas med ett antal gånger per år.
I gruppen utbyter cheferna erfarenheter och dryftar aktuella frågor. Tidigare var det även vanligt med gemensamma anskaffningar så att ett räddningsverk konkurrensutsatte släckningskläder för hela området, medan ett annat konkurrensutsatte räddningsverktyg.
– Sedan var det bara att beställa. Efter att vi gick över till välfärdsområdena har det legat på fäfot, men det är på gång igen, berättar Enqvist.
Bredden av arbetsuppgifter innebär att brandchefen sällan har för lite jobb att göra, men arbetsgemenskapen väger upp det.
– Via dem känner jag mig behövd.