JHL uppfattas som en stark intressebevakare framför allt inom den offentliga sektorn. En allt större del av förbundets medlemmar arbetar ändå inom privata avtalsområden. Vilka är dessa arbetstagare och var arbetar de?
JHL fick i fjol cirka 11 000 nya medlemmar. Av dem jobbar 39 procent, det vill säga kring
4 300 personer, inom privata avtalsområden. Närmare en tredjedel av förbundets medlemmar som är i arbete får sin lön av en privat arbetsgivare. På basis av medlemsutvecklingen under de senaste åren kommer andelen att öka ytterligare. Bland svenskspråkiga medlemmar är antalet arbetstagare inom privata avtalsområden kring 700.
JHL förhandlar fram 15 kollektivavtal inom de privata avtalsbranscherna och välfärdsområdet och ett motsvarande antal firmaspecifika kollektivavtal. Dessa avtal tillämpas i kommunala och statliga företag och affärsverk samt i stiftelser, föreningar och privata företag, bland dem även börsnoterade aktiebolag.
Utgående från medlemsantalet är JHL:s största avtal inom den privata sektorn Avainta- avtalet, kollektivavtalen för den privata socialvården och privata hälsovården, kollektivavtalen för arbetstagare och tjänstemän inom energibranschen, kollektivavtalet för personliga assistenter, kollektivavtalet för den privata undervisningssektorn och universitetens kollektivavtal. Ett stort antal JHL-medlemmar arbetar också inom PALTA-branscherna.
Från omsorg till parkering
Arbetsplatsernas mångfald sträcker sig ända från kommunalt bolagiserad kosthållning till rengöring, från energibranschen till verkstäder, laboratorier och infratjänster, från avfallshantering till hamnar och idrottstjänster, från privata parkeringsföretag till textil- och tvättservice och vidare till barnskydd.
Om man utelämnar de JHL:are som arbetar i kommunala och statliga företag och affärsverk, är vård- och omsorgstjänsterna, boendetjänsterna, sjuktransporten och dagvården de största och viktigaste privata avtalsområdena. Mer än 10 000 förbundsmedlemmar arbetar inom dessa branscher.
Vanligaste yrket: närvårdare
Det finns inga stora skillnader mellan de JHL-medlemmar som arbetar inom privatsektorn och dem som arbetar inom kommunsektorn. Majoriteten av dem är kvinnor, precis som inom JHL:s största avtalssektor, kommunsektorn.
Medelåldern är i stort sett densamma, det vill säga omkring femtio år. Nya medlemmar som arbetar inom privatsektorn är ändå i genomsnitt två till tre år yngre än nya medlemmar vid kommuner, staten och församlingarna.
Det vanligaste yrket för kvinnomedlemmar inom privatsektorn är närvårdare. Anstaltvårdare kommer på andra plats. Därefter följer personliga assistenter, handledare, städare, kockar och matservicearbetare. Bortsett från personliga assistenter placerar sig samma yrkesbeteckningar också i topp fem för den offentliga sektorn.
I männens yrken syns däremot klara skillnader. Enligt JHL:s medlemsregister är det proportionella antalet manliga närvårdare, handledare och personliga assistenter högre inom privata än offentliga sektorn.
Den vanligaste yrkesbeteckningen för män är dock densamma inom både privata och offentliga sektorn, det vill säga fastighetsskötare. Ett stort antal medlemmar inom såväl offentliga som privata sektorn arbetar också som elmontörer, maskinreparatörer och vaktmästare.
Bland svenskspråkiga är de vanligaste yrkena närvårdare, köksbiträde, personlig assistent och städare.
Olikheter i intressebevakningen
Förtroendeman Marja-Liisa Juvén från Jämsä har erfarenhet av intressebevakning både inom den offentliga och privata sektorn. När Jämsä stad i september 2015 lade ut vårdtjänsterna till Jämsän Terveys Oy, som är en del av Pihlajalinna-koncernen, övergick Juvén med de övriga 450 anställda i bolagets tjänst.
Tidigare jobbade hon i sex års tid som huvudförtroendeman i huvudsyssla vid
Jämsä stad.
– De anställda har inte längre en huvudförtroendeman. Som förtroendeman
har jag under en tre veckors period 12 timmar på mig att sköta 80 JHL-medlemmars ärenden. Min övriga tid går åt till äldrevården.
Ägarbytet ledde också till andra förändringar i intressebevakningen. I kommunerna behandlas ärendena i samarbetskommittéer och även mindre förändringar som påverkar medlemmarnas arbete avhandlas direkt med arbetsgivaren. Kulturen är annorlunda i stora koncerner där anvisningar kommer uppifrån.
– Som förtroendevalda har vi en ”dialogträff” med arbetsgivarens representant med två månaders mellanrum, men våra möjligheter att påverka är mycket små, säger Juvén.
Enligt henne finns det problem också med tillgången till information.
– Det dröjer att få svar, förmodligen på grund av att organisationen som sköter personalfrågor i en stor koncern är så tunn. Det är svårt att hitta en person som kan svara på våra frågor.
Frågor finns det gott om, eftersom företaget från och med början av februari började tillämpa den privata hälso- och socialvårdens kollektivavtal i stället för AKTA.
– Det betyder att man bland annat harmoniserar lönerna. Vi har fått mycket begränsat med information om saken och inga diskussioner har förts med personalorganisationerna, påpekar Juvén.
JHL får ris och ros
Även JHL:s avtalsombudsman Veikko Lehtonen medger att det kan finnas större utmaningar i att sköta ett förtroendeuppdrag hos en privat aktör jämfört med kommunala
arbetsgivare.
– Inom den privata sektorn är organiseringsgraden lägre och verksamheten också i allmänhet mer splittrad. JHL:s föreningsstruktur betjänar inte heller intressebevakningen inom privatsektorn på bästa sätt, speciellt då det gäller vården, funderar han.
JHL:s avtalsombudsman Veikko Lehtonen.
Å andra sidan har JHL ett gott rykte som intressebevakare och regionkontoren täcker en större del av Finland än hos andra organisationer. Det omfattade kontorsnätverket är en marknadsfördel också inom de privata avtalsområdena.
Lehtonen drar sig ändå inte för att också kritisera förbundet.
– Eftersom JHL traditionellt organiserat den offentliga sektorns arbetstagare, finns det en tendens att inom förbundet se en motsättning mellan offentligt och privat. Vi måste bli av med den här tudelningen, eftersom attityden har en negativ inverkan på intressebevakningen och medlemsförankringen inom de privata avtalsområdena, säger han.
Trots att förbundet ibland och på goda grunder riktar kritik mot privata arbetsgivare, kan dessa erbjuda sina anställda mycket gott.
– Pihlajalinnas, Mehiläinens och andra motsvarande aktörers sätt att organisera arbetet är värt beröm. Arbetstagarna har själva ansvar för och frihet att utveckla sina jobb, eftersom allt överflödigt rensats bort från arbetsprocessen, säger Lehtonen.
Han påpekar att när arbetstagaren kan fokusera på det väsentliga innehållet och själv påverka sitt arbete, trivs hen bättre. Samtidigt ökar lojaliteten gentemot arbetsgivaren och själva arbetet.