Nina Brokvist i Malax kopplar av genom att sticka. Hon har också haft nytta av sina handarbetsfärdigheter i arbetslivet.
– Inom hemvården hade jag en klient som stickade sockor, men inte kom ihåg hur man fick till hälen. Jag brukade hjälpa henne med den, berättar Brokvist.
Min mamma var vänsterhänt, så jag lärde mig sticka av min farbrors fru. Hon hade en defekt på vänster pekfinger och höll det rakt när hon stickade. Jag gör likadant, eftersom jag trodde att man skulle göra så.
Jag har alltid gillat att skapa och arbeta med händerna. Genom åren har jag sytt, broderat, virkat och målat tavlor.
I högstadiet stickade jag en tröja, men det var så långtråkigt att jag tänkte att jag aldrig skulle sticka mera.
Gav stickandet en ny chans
När jag väntade barn och såg ett roligt mönster på en babyfilt, beslöt jag att ge stickandet en ny chans.
Slutresultatet var lyckat, så jag fortsatte med en tröja i samma mönster. Den var av rosa angoragarn och för stickig i min smak, men båda mina döttrar älskade den.
Jag brukar sticka på kvällarna framför tv:n, speciellt under hösten och vintern. Ibland stickar jag i flera timmar, vissa dagar inte alls. För det mesta stickar jag sockor. Jag är speciellt förtjust i färgglada, knähöga strumpor med brokigt mönster.
– Ibland stickar jag i flera timmar, vissa dagar inte alls.
Förra hösten stickade jag också mössor av reflexgarn och ett par vantar med Beatles-motiv. Jag ger oftast bort mina alster, och även vantarna var ett beställningsarbete. Just nu stickar jag barnsockor och en islandströja.
Rädd om sina korsnässockor
Hantverksprodukter är unika och gjorda med omtanke. De är också en slags identitetsmarkörer. Jag har till exempel ett par korsnässockor som jag fått av en före detta kollega. Jag är mycket rädd om dem, eftersom de påminner mig om min hemby och om henne.
Hantverksfärdigheterna har fått ett uppsving under coronaepidemin och många ungdomar har börjat sticka. Jag hoppas att intresset håller i sig så att det finns någon som lär stickkonsten vidare till kommande generationer.