Jag skaffade min första jakthund, en flatcoated retriever, för drygt 30 år sedan. Sedan dess har jag inte varit hundlös en endaste dag.
För närvarande har jag två stående fågelhundar av rasen Kleiner münsterländer. Vid jakt används rasen för att söka upp vilt. När hunden hittat orrar, järpar eller ripor, visar den det genom att stå blickstilla en bit ifrån det tilltänkta bytet. Det är absolut förbjudet för hunden att själv sätta iväg efter fågeln, trots att frestelsen är stor.
Jakthundar kräver mycket skolning och motion, men erbjuder en ypperlig motvikt till arbetslivet. På hösten brukar vi åka på en dryg veckas jaktresa till lappska armen. Mitt i ödemarken, utan mobiltäckning och övriga bekvämligheter, mår både jag och hundarna som prinsar.
Jag är aktiv i rasklubben för münsterländare och brukar också ställa upp som skolare för nya hundägare och unghundar som tränas för jakt. Hundar av den här rasen lär sig väldigt snabbt och kan vara ganska egensinniga. Det gäller för ägaren att hela tiden vara alert och avstyra oönskat beteende. Den största utmaningen är att hitta en balans mellan jaktinstinkt och lydnad.
Den som har hund måste vara tålmodig och konsekvent. Eftersom hunden lever i nuet, är det till exempel lönlöst att gräla på den för sådant den ställt till med tidigare. Hunden förstår inte tal, men är expert på att tolka miner och kroppsspråk. Allmänt taget är hundar lätta att umgås med. De är uppriktiga och varken kluriga eller långsinta. Även då hunden varit ensam sju timmar i sträck, viftar den på svansen och verkar glad över att se en.
På grund av hundarna har jag svårt att åka hemifrån för en längre tid, men jag känner inte heller något större sug efter att ha solsemester. Det hundhobbyn och människorna jag lärt känna via den gett mig, väger mer än väl upp charterresor. Livet skulle vara mycket tråkigare utan hund.