När jag flyttade tillbaka efter skolan gick jag och min man med i Bruksteatern. Först var jag skådespelare i två uppsättningar. När vi fick barn började jag jobba bakom scenen i stället. Jag har sytt kläder sedan början av 1990-talet.
Vuxenteatern har inte varit aktiv på några år, men sedan 15 år tillbaka finns det en barnteatergrupp som har en pjäs varje år. Gruppen har haft upp till 40 barn. Förut var det ju både vuxen- och barnteater samma år. När vi har haft megasatsningar har jag fått hjälp. Också i barnteatern har jag behövt hjälp något år.
När teatern valt en pjäs börjar jag göra research om kläderna. Om det är en historisk pjäs från 1700-talet undersöker jag hur kläderna såg ut då. Var och en får en bild på hur de ska se ut och jag frågar vad de själva har tänkt. Det är skapandet som är roligast – man funderar på hur det ska blir. När vi har fått en rollista börjar jag jobba.
Vi har ett stort lager på vinden i Folkets hus där vi övar. Där letar jag efter vad jag kan använda och syr om det som ska sys om. Till en del får jag sy helt nya kläder.
I barnteatern har jag bestämt att ingen får några kläder förrän alla får någonting. Den dagen är de jättespända och frågar: Får vi kläder i dag, får vi kläder i dag? Och alla får något och då är det kaos. De väntar så mycket på att de ska få, men de vet också att de kanske inte kommer att ha just de här kläderna, för det ändras hela tiden.
Den roligaste pjäsen hittills är vår senaste pjäs, Balladen om Sejtes skatt, som var medeltal med lite fantasy. Den mest utmanande var en som handlade om 1970-talet. Det var problem att hitta 70-talskläder. Ingen som hade sparat sådana. Nu har vi ett stort lager.
Det blir alltid stressigt mot slutet fast jag börjar tidigt. Det är mer jobb än man tror. När vi har haft både vuxen- och barnteater har min familj sagt att mamma är i sitt andra hem. Men jag får allting färdigt i tid.