Spårvagnsföraren Milla Leino har spelat volleyboll nästan hela sitt liv. I sin ungdom var hon också volleybolldomare och kom då att döma matcher där president Mauno Koivisto spelade. Vi-andan som skapas i lagspelet är vad som får JHL-medlemmen Milla Leino att fortsätta spela.
Jag har spelat volleyboll i minst 40 år. Jag kommer från Sibbo och min pappa och byn spelade volleyboll i Sibbo-Vargarna, så jag började också spela där. Jag tror jag var elva år när jag började spela i serie.
Jag provspelade fotboll en säsong, men det var inte min gren.
– Det var ivriga äldre herrar från affärslivet och industrin som spelade i presidentens lag.
På 1990-talet var jag också volleybolldomare. Då hände det några gånger att jag dömde femtedivisionsmatcher där Mauno Koivisto spelade med sitt lag Sikariporras. Det var ivriga äldre herrar från affärslivet och industrin som spelade i laget. Säkert var det några bergsråd med, men presidenten var den enda jag kände igen. Det var trevliga matcher att döma – de spelade gentlemannaspel. Koivisto var kapten, men hela laget ville tacka domaren när det var en ung kvinna. Och de skakade inte hand utan ville kramas. När jag själv spelade som aktivast i första divisionen måste jag sluta döma matcher.
Nu spelar jag i Vartiokylän Wartti i Helsingfors. Vi spelar i en lokal serie i huvudstadsregionen under Volleybollförbundet. Vi har träning en gång i veckan och match en gång i veckan. Ibland kan man spela med något annat lag. Jag strävar efter att kunna spela två gånger i veckan.
Vi deltar också i seniorturneringar under säsongen. Det kan bli upp till sex turneringar per säsong. Vi har åkt på turneringar till ända till Rovaniemi, Imatra, Jyväskylä, Tammerfors och Salo.
Jag är positivt överraskad av hur bra det gått att passa ihop volleybollen med jobbet. Jag har kunnat byta arbetspass när jag varit ute i god tid.
– När man spelar är det blodigt allvar, men efter matchen är vi en stor familj som umgås tillsammans.
Det är mycket viktigt för mig att det är en lagsport. Det är socialt och man lär sig fungera i grupp, man får en vi-anda. Det är kanske orsaken till att jag fortfarande spelar. Det är roligt att tillbringa tid med de andra spelarna när vi reser. När jag var yngre träffade jag lagkompisar också utanför spelet och träningarna, men det blir inte av så mycket längre. Många har familj. Men med sådana som inte spelar med längre brukar vi har en träff en eller två gånger om året.
Det bästa med volleyboll är när man vinner! När man spelar är det blodigt allvar, men efter matchen är vi en stor familj som umgås tillsammans. När jag åker på turnering vet jag att jag träffar bekanta. I Sibbo spelas en konditionsserie mellan byarna och den här säsongen har jag haft möjlighet att åka dit och spela. Där träffar jag skolkompisar och kan uppdatera mig om vad som hänt i kommunen.
Den största utmaningen i volleybollen är att få laget att spela ihop – att få samspelet att fungera – när det är sex människor som spelar. Det är inte bara att springa efter bollen, utan man måste använda hjärnan också. Det är inte alltid så enkelt att få allas tankegångar att gå ihop.
Här spelar Milla Leinos lag Vartiokylän Wartti mot Korson Veto3. Wartti vann 3-0.
Jag är så pass kort att jag är passare. Jag har alltid varit den som gör upp spelet eller håller i trådarna. Jag försöker passa till anfallsspelarna så bra som möjligt.
Det händer att man sträcker fingrarna om man spänner dem när man hoppar i block. Eller skadar vristen när man kommer ner och någon lagkompis har sina fötter i vägen. Jag har bara skadat vrister och fingrar, det handlar om sträckningar, men jag har aldrig haft gips. En gång har de putsat bort lite brosk i knäet på mig.
Mitt tips för en lyckad serve är att man ska koncentrera sig. På skoltiden skulle jag ha önskat mig mjukare bollar. Nu har många hittat beachvolleybollen. Det gäller att hitta sådana människor som är på samma nivå som en själv. Många spelar bara för att ha det roligt. I så fall är det bra att försöka få den svagaste att lyckas. Då är det trevligt att spela.
Hur blev du spårvagnsförare?
– Jag bara sökte. Jag hade jobbat på Stockmann i 20 år och det var dags att söka något annat. Kollegerna berättade att de sökte till spårvagnsförarkursen och då satte jag också in en ansökan. Det var sommaren 2015 när de stora omställningarna på Stockmann började.
Hur kändes det att byta yrke?
– Spännande. Mitt liv ändrades helt. Jag hade varit länge på samma jobb med samma kolleger. Jag fick en ny arbetsmiljö och nya kolleger. Jag har alltid haft tvåskiftesjobb, men det blev ännu större omväxling mellan arbetsdagarna och -tiderna. Man kan börja klockan fyra på morgonen eller sluta halv tre på natten.
Hur återhämtar du dig efter nattpass?
– Om jag bara har en dag ledigt, är jag oftast bara hemma, vilar och lagar mat. Även om jag sover länge på morgonen måste jag ta en tupplur på dagen om jag sedan har kvällspass igen. Det är bara att ta det lugnt.