Om Roy Pietilä hade pengar skulle han flyga ett riktigt segelplan eller motorflygplan. Modellflygningen ger en liten glimt av friheten av att kunna flyga någonstans, säger han.
Jag började flyga modellplan så fort jag fick egen lön i början av 2000-talet. Jag hade drömt om det sedan jag var liten och såg någon flyga ett modellflygplan ute på en åker. Oj vad det skulle vara roligt att få göra det där, tänkte jag då. Sedan bläddrade jag igenom några hobbytidningar och insåg att jag inte hade råd med en så dyr leksak.
”De ville ha mig med och hjälpte till på bästa möjliga sätt.”
Man brukar börja i modellflygklubben när man går i trean eller fyran. Jag var lite på 20 år när jag kom in och undrade vad jag ska börja flyga med. Det var inte så många barn med då utan ganska många vuxna karlar.
De tog varmhjärtat emot mig och jag märkte att de vill föra kunskapen vidare. De ville ha mig med och hjälpte till på bästa möjliga sätt.
Det första planet jag skaffade var ett träningsflygplan. Det hade en spännvidd på ungefär två meter mellan vingspetsarna, men det hade en alltför tung motor. Det flög helt fint, men det blev tråkigt ganska snabbt. Man kunde inte göra så mycket med det. Man kunde flyga en loop och några andra konstflygningstrick.
Min förening, Kokkolanseudun RC-lentäjät (på finska), har en lång tradition med konstflygning och Lassi Nurila som är mångfaldig finsk mästare i konstflygning och en av de bästa på VM-nivå kommer härifrån.
Friflygande modeller intresserar
Men jag är inte intresserad av konstflygning. Jag vill njuta och ta det lugnt och se när planet flyger högt där uppe någonstans. Därför riktade jag mig in på segelmodeller och friflygning, där man inte kan styra planet alls.
”Ett av mina första riktigt små gummimotordrivna plan slogs sönder när katten hoppade in i förvaringslådan.”
Det andra planet jag hade råd med var en gummimotordriven modell för friflyg inomhus. De här planen är små och sköra. Om man lyckas riktigt bra väger de 1,5 gram. Det lättaste jag har byggt väger 4 gram.
Inomhusmodellerna flyger man till exempel i gymnastiksalar. Man måste vara noggrann med att luften i rummet inte rör på sig eftersom de lätt slås sönder. Ett av mina första riktigt små gummimotordrivna plan, som jag hade byggt på hur länge som helst och flugit en gång, gick sönder när katten hoppade in i förvaringslådan.
Jag har också haft ett biplan, en så kallad dubbeldäckare med dubbla vingar, och det flög, men sedan störtade det. Vid något tillfälle köpte jag en segelmodell med tre meters spännvidd, men det slogs sönder i en flytt innan det blev färdigt.
Nu flyger jag en segelmodell med två meters spännvidd. Jag drar upp det med en lina på 100 meter. Jag har också två friflygande segelmodeller, som säkert skulle flyga om jag tog ut dem, men det har jag inte gjort just nu. Och så bygger jag en friflygande elmotormodell.
”Som meditation i bästa fall”
Det bästa med att flyga när man byggt planet själv är att man klarat av att bygga ett plan som flyger rakt och fint och inte har några dåliga tendenser som att det flyger bättre till vänster än till höger eller väger för mycket i aktern.
När jag flyger segelmodeller som inte har någon motor gäller det ju att få dem att flyga så länge som möjligt. Det är en härlig upplevelse att hitta en termik som lyfter planet – yes, nu hittade jag något och nu far det uppåt.
”Mest är det bara en njutning, planet flyger ganska lugnt och man har lite tid åt sig själv.”
Men mest är det bara en njutning, planet flyger ganska lugnt och man har lite tid åt sig själv och behöver inte fundera på något annat. I bästa fall är det lite som meditation.
De små inomhusmodellerna gäller det också att få att flyga så länge som möjligt. Man måste gå lugnt och försiktigt när man för fram det och ska få upp det i luften. Man får inte ha bråttom någonstans utan man saktar in helt enkelt.
Här kan du se modellflygare flyga gummimotorplan i Runebergssalen i Jakobstad.
Roligt att bygga
Förutom flygningen tycker jag väldigt mycket om byggandet. Jag får koppla av och koncentrera mig bara på en sak. Det är nästan mera givande att bygga bara jag får koncentrera mig och inte har bråttom någonstans – då är det jätteroligt.
Jag byggde segelmodellen med två meters spännvidd av balsa och lite hårdare trä däremellan. Nu för tiden används också isoleringsmaterialet depron, men det har jag inte använt. Om man bygger tävlingsmodeller på hög nivå använder man kolfiber eller glasfiber. Men det finns alltid lite balsa med.
”Om man bygger allting själv av balsaträ får man en flygfärdig modell för några tior.”
Toppenmodellerna som används i tävlingarna kostar 4 000–5 000 euro. Om man bygger allting själv av balsaträ får man en flygfärdig modell för några tior.
Den första träningsmodellen jag byggde kostade ungefär 150 euro, radiostyrningsapparaten till den 100 euro och den begagnade motorn 60–70 euro. För under 500 euro hade jag ett fungerande plan och så hade jag byggt det själv och lärt mig det.
När jag flyger ute är det viktigaste inte flygningen utan att åka dit och koncentrera mig. Och kanske träffa någon och sitta ner och prata. Det är trevligt att träffa folk som håller på med samma sak.
Utlandsresor som assistent
Jag har också fått resa utomlands tack vare hobbyn. Jag är själv inte tävlingsinriktad, men 2008 fick jag åka till världsmästerskapet i radiostyrd segelmodellflygning i Turkiet som assistent i det finska landslaget.
”Det var mäktigt för där var ju världseliten i den kategorin.”
Jag hade träffat en snubbe i Kuopio när vi var där och flög gummimotordrivna modeller. Ett halvt år senare ringde han och frågade om jag ville följa med. I hans klass, F3J, drar två personer upp segelplanet med en lina.
Det var härligt – vi var där i två veckor! Och det var ju mäktigt för där var ju världseliten i den kategorin. De var jätteskickliga flygare och man fick riktigt njuta av det. Följande sommar fick jag åka med till Europamästerskapen i Polen.
Se en video från FM i F3J:
De senaste åren har jag inte varit så aktiv eftersom jag fick en dotter för fem år sedan, men nu när hon blivit större har jag bättre tid igen. Hon får gärna vara med, men hon orkar inte se på så länge när pappa flyger. Hon skulle helst vilja göra det själv eller göra något annat.
Förra sommaren byggde jag en radiostyrd segelbåt och den tänker jag köra i sommar också. Och den var dottern nöjd och glad med. Hon ville också segla den.
Hur blev du ungdomsledare?
Jag studerade till ungdomsledare vid Fria kristliga folkhögskolan i Vasa samtidigt som jag gick gymnasiet. Jag kände att jag vill arbeta människor och ungdomar. Sedan jobbade jag inom handeln till 2015 då min dotter föddes. Då ville jag jobba med något som är viktigt och fick en plats på ungdomstjänsterna i Karleby.
Vad är det bästa med ungdomsarbete?
Det är när jag känner att jag kommit på djupet med någon och direkt får feedback på många olika nivåer. Så tycker jag det är väldigt viktigt att ungdomarnas ställning hålls framme och förbättras, och att deras delaktighet främjas. Det ska vara tryggt att vara någonstans och de ska känna sig välkomna.
Hur blev du fackligt engagerad?
Det kom med modersmjölken. Mamma sa att oberoende av vad du gör ska du vara med i facket. När jag fick mitt första riktiga jobb inom handeln gick jag med i Pam. Det har varit en självklarhet för mig. Efter att jag blev aktiv inom kommunalpolitiken har jag varit mer aktiv inom JHL i Karlebytrakten. Det känns bra att kunna vara med och förbättra förhållandena och jobba för arbetstagarna.
Hur blev du politiskt aktiv?
Jag har alltid känt att jag är vänster, ganska starkt. Jag hade blivit medlem i Vänstern tidigare, och i förra kommunalvalet frågade de om jag vill ställa upp och det ena ledde till det andra och nu är jag ordförande för Vänstern i Karleby.
Roy Pietilä
Född: 1981.
Hemort: Karleby.
Utbildning: Ungdomsledare, student, studerar till socionom.
Jobb: Ungdomsledare på Karleby stad.
Familj: Fru, dotter och hund.
Hobbyer: Cykling, kommunalpolitik, modellflygplan och jag drömmer om att segla.
Korrigerad 18.6.2019 kl. 16.11. Karlebybon som är mångfaldig finsk mästare i konstflygning heter Lassi Nurila, inte Lasse som det stod tidigare.