Närvårdaren Nico Nordblad, 33, besöker sina patienter i Malax kommun i Österbotten och hjälper dem att rehabilitera sig. Han tar reda på vad de är intresserade av och kan dra i de rätta trådarna. Han är stolt över sitt arbete och det bästa med jobbet är de intressanta människorna.
Upp och ner, upp och ner. Anne-Marie Påfs lyfter långsamt upp sin vänstra arm med hjälp av högra handen och låter den sjunka ner igen. Hon har ett nytt träningsprogram och därför blir det bara tio upprepningar. Nästa gång blir det fler, lovar närvårdaren Nico Nordblad när han hjälper henne att dra skulderbladet mot ryggraden.
De tränar att lyfta armen rakt framåt, att lyfta upp armen i sidläge, dra i ett gummiband, breda ut fingrarna och lyfta upp benet. Påfs får upp det vänstra benet så knäet rätas ut, men benet darrar när hon sänker det.
– Det kändes lite i knäet, det började hoppa, säger hon.
De fortsätter träna på att stiga upp ur rullstolen. Påfs starkare ben dras bakåt när hon tar sats för att stiga upp.
– Försök hålla tårna lika långt framme när du stiger upp, säger Nordblad.
Viktigt få vara delaktig
Nordblad är närvårdare med inriktning på rehabilitering och jobbar med hemrehabilitering i Malax kommun. Han kommer hem till Anne-Marie Påfs en gång i veckan för att hjälpa henne utföra träningsprogrammet han gjort upp. Påfs, 65, drabbades av en stroke för fem år sedan. Vänster arm och vänster ben fungerar inte som de ska, och Påfs sitter mycket i rullstol.
– Vi har tillsammans gjort upp en lista på mål. Det är viktigt att få vara delaktig i sin egen rehabilitering, säger Nordblad.
Rehabiliteringen görs i ett trepartssamarbete. En gång i veckan är Påfs en hel dag på hälsocentralens rehabiliteringsavdelning. Hemvårdarna hjälper Påfs att gå omkring med rullatorn och Nordblad hjälper med träningsprogrammet.
– Jag önskar att kommunerna inser att det behövs mera
rehabilitering. Det finns mycket pengar att spara på att folk klarar sig
själva, säger han.
Lantmätaren blev närvårdare
JHL-anslutna Nico Nordblad är den enda i Malax kommun som jobbar med hemrehabilitering. Han vikarierar för en person som är tjänstledig.
– Det här är ett av de bästa jobben jag haft.
Nordblad utbildade sig först till lantmätare och jobbade som lantmätare i två och ett halvt år efter militärtjänstgöringen.
– Det var mitt tredje alternativ. Jag ville bli byggare och mitt andra alternativ var att studera till idrottsinstruktör på Norrvalla. Men det blev något fel på ansökan och jag blev antagen till ridskolan på Norrvalla! Så då blev jag lantmätare.
– Sedan beslutade jag att aldrig mer söka jobb jag inte vill ha.
Behovet av att få jobba med människor har mognat så småningom. Nordblad sommarjobbade som hjälpledare på skriftskolläger i flera somrar. En sommar jobbade han på ett skriftskolläger för personer med funktionsnedsättningar och blev erbjuden att jobba för en finskspråkig funktionsnedsättningsförening i Vasa.
Efter att ha slutat som lantmätare studerade Nordblad musikproduktion i ett år på Lappfjärds folkhögskola i Kristinestad. Sedan beslutade han att han aldrig mer skulle söka jobb han inte vill ha.
Närvårdare på läroavtal
Nordblad fick jobb som assistent på ett boende som drivs av Kårkulla samkommun, som sköter den finlandssvenska servicen för personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Kårkulla erbjöd honom möjlighet att studera till närvårdare på läroavtal. Det passade Nordblad som hade haft det kämpigt i skolan eftersom han har dyslexi. Han riktade in sig på rehabilitering.
Under studietiden fick han höra att Malax kommun har en närvårdare som jobbar med att rehabilitera människor i deras hem.
– Wow! Det jobbet vill jag ha, tänkte jag.
Efter sex år på Kårkulla började Nordblad jobba på
hemservicen i Petalax, dit han hade flyttat med sin familj, och sedan i våras
jobbar han med hemrehabilitering.
God motivation ger snabbare resultat
Hemrehabiliteringen i Malax är riktad till äldre personer. Många patienter har varit på akut- och rehabiliteringsavdelningen på Malax hälsovårdscentral. Andra erbjuds hemrehabilitering när hemservicen gör sitt första besök hos dem. I enstaka fall tar anhöriga kontakt med Nordblad och önskar att han ska åka hem till deras föräldrar.
– När någon varit med om en operation börjar rehabiliteringen hos en fysioterapeut och sedan fortsätter jag tills vi uppnår det mål vi ställt med patienten, till exempel att kunna gå ordenligt.
– Det finns de som inte orkar, vill eller vågar träna ensamma.
Hur länge rehabiliteringen räcker beror också på patientens inställning. De som är villiga att träna och gör det på egen hand når sina mål snabbare än de som inte vill, orkar eller vågar träna ensamma.
– Jag har stamkunder som fått hemrehabilitering i många år. Då handlar det om att en bibehållande psykisk och fysisk rehabilitering, att de inte ska bli sämre helt enkelt.
Varierande motivation
Med vissa patienter handlar det mest om fysisk rehabilitering. Med andra satsar han mer på psykisk och social rehabilitering.
Motivationen varierar mycket. Vissa patienter kan vara totalt omöjliga att motivera. Personer som tidigare utfört ett fysiskt arbete och inte varit fysiskt aktiva efter det har inte alltid lätt att förstå nyttan med träningen.
– En person som jobbat på kontor och varit fysiskt
aktiv på fritiden har sett fördelen med den fysiska aktiviteten.
Viktigt peka på framsteg
Nordblad reserverar gott om tid för sitt första besök hos en ny patient. Då vill han få veta vad patienten jobbat med, vilka fysiska aktiviteter hen haft och vad hen är intresserad av. Det är information han kan använda för att motivera patienten.
– Det gäller att hitta de guldglimtar de har, något som de tycker om, och få in träningen genom det.
Hur man presenterar rehabiliteringen för patienten har också en stor betydelse.
– Jag kan inte bara gå ut genom dörren utan jag lyssnar klart.
– Det är ingen idé att komma in och säga att nu gör vi tio gånger femton repetitioner av att stiga upp ur stolen. Jag brukar säga att det här inte ska vara världens gympa utan vi börjar lugnt och försiktigt och om det känns bra ökar vi på.
Det är också viktigt att påpeka när patienten gör framsteg.
– Då kan man bevisa att träningen lönar sig och det
motiverar dem.
Patienter får tid att tala
Nordblad får själv lägga upp sin arbetsdag efter när patienterna önskar att han kommer. Han kan ha tre till sex kunder per dag, beroende på hur mycket tid han bedömer en patient behöver.
– Det måste finnas lite extra tid. Annars kan vi bara ha hemservice som gymnastiserar med alla. Om det är någon som måste få tala ut eller berätta någonting så kan jag inte bara gå ut genom dörren utan jag lyssnar klart.
Det bästa med jobbet är att få träffa patienterna, säger Nordblad. Han beskriver dem som väldigt jordnära och säger att han är glad över dem alla. Nordblad har alltid tyckt att äldre människor är intressanta.
– De är oftast snälla. De har sina åsikter och kan vara
ärliga, men det är inget skitsnack bakom ryggen som det kan vara i yngre
åldrar. När någon frågar om mina tatueringar brukar jag säga att ni få säga
rakt ut vad ni tycker. Det är ingen som kastat ut mig för hur jag ser ut.
Målet: Bli av med rullstol och rullator
Hemma hos Anne-Marie Påfs talar Nordblad med henne om hennes drömmar. Hon skulle vilja bygga en trädkoja i skogen.
– Ska du börja klättra? frågar Nordblad.
– Ja, det vill jag.
Påfs vill också resa till Kanada. Hennes mammas farbröder emigrerade dit kring 1920.
– Jag skulle vilja se var de har levt och var de är begravda. Jag kan ju ha släktingar där.
– Det har du säkert. Det var ju många som emigrerade till Kanada från de här trakterna. Brukade ni få jullådor därifrån?
– Nej, det fick vi inte. Men mamma fick en check.
Nu kan Påfs gå omkring med rullatorn ett tag. Nordblad säger att han är stolt över hennes framsteg. Målet är att kunna lämna bort hela rullstolen, och till slut också rullatorn.
– Jag ser själv att jag blir bättre. Jag märker att jag klarar av saker. Jag diskar, kokar kaffe och sköter tvättmaskinen. Men jag vågar ännu inte gå ut ensam, säger Anne-Marie Påfs.
