Pia Grönqvist jobbade som grönarbetare när kroppen sade ifrån. Hon skolade om sig till chaufför och har inte ångrat sitt val.
– Jobbet på depån kräver en viss stresstålighet och skinn på näsan, men jag har inte stött på direkta fördomar, säger Grönqvist.
Pia Grönqvist, 42, stannar lastbilen och kliver vant ner från förarhytten. Några sekunder senare öppnar hon flakets bakbräde och ger ett kort kommando via handsfree.
En kollega med frontlastare skyndar fram. Efter några snabba vändor har en handfull uttjänta möbler från ett daghem flyttats från flaket till en stor container.
– Om det varit fråga om fler föremål, hade jag kört dem direkt till återvinningscentralen. Nu fick de ta omvägen via oss, säger Grönqvist.
Hon har jobbat som chaufför på den kommunala depån i Sibbo i ett par år. Före det hann hon vara både frisör och grönarbetare.
Under sina femton år på Sibbo kommun har hon i huvudsak skött parker och allmänna områden.
– Jag trivdes med att arbeta utomhus med uppgifter som snabbt gav synligt resultat, men till slut sa kroppen ifrån.
Hukandet över rabatter och ensidiga rörelser med krattor och snöspadar gav Grönqvist tennisarmbåge. Hon åt värkmedicin, men det hjälpte bara tillfälligt.
Grönqvist besökte företagsläkaren, som såg på henne med mild blick och sa: ”Du blir inte yngre med åren, har du funderat på att byta bransch?”.
– Jag tog åt mig och svarade: ”Då blir jag traktorförare”.
Snabba studier med läroavtal
Orden var inte helt tagna ur luften. Pia Grönqvist hade noterat att flera av kommunens chaufförer närmade sig pensionsåldern och visste att det skulle finnas behov av ny arbetskraft.
– Jag har alltid gillat att köra bil och tänkte att det skulle belasta kroppen mindre att sitta bakom ratten än att jobba på parkavdelningen. Nu har jag i stället fått spänningar i nacken och axlarna av att hela tiden svänga på huvudet, säger hon med ett snett leende.
gropar bär chaufförerna också hjälm.
Grönqvist konsulterade sin chef, som var positiv till branschbytet. Sedan framskred ärendet snabbt: Hon hittade en grundutbildning i logistik för lastbilschaufförer i Arbetseffektivitetsföreningens (Työtehoseura) regi och fick studieplats.
Utbildningen hade både unga och äldre studerande och genomfördes via läroavtal. Under närstudiedagarna i Nurmijärvi undervisades studerandena till exempel om färdskrivare, transport av farliga ämnen och arbetstidsbestämmelser.
– Jag blir sen, för jag kommer med bärgningsbilen.
Dessutom ingick kurser i allmänna ämnen som modersmål, engelska och matematik.
– Det var jag inte riktigt beredd på, säger Grönqvist, som fick damma av sina gamla högstadiekunskaper inför tentorna.
Studierna fokuserade på färdigheter som behövs inom till exempel tranportföretag. Göromålen på en kommunal depå lärde hon sig i det dagliga arbetet.
En av Grönqvists kolleger fungerade som mentor, men hon har också fått klura ut en hel del på egen hand.
– Saker börjar lätt kännas självklara när man jobbat med dem länge. Det vet jag efter mitt jobb på parkavdelningen.
Det tog ett år för Grönqvist att bli klar med studierna. Processen skulle ha varit ännu snabbare om hon inte skadat foten på ett innebandypass och gått med kryckor i ett par månader.
Skumsläckaren kom till pass
På depån i Sibbo finns lager samt personalrum för bland annat timavlönade yrkesgrupper inom kommunen. Som mest är antalet anställda på plats kring trettio.
– Om parkpersonalen vill ha ett lass med krukor till nya planteringar eller om snickarna fyllt ett flak med byggmaterial som ska köras bort, vet de vem de ska kontakta.
På sommaren består Pia Grönqvists jobb främst av att transportera mylla, grus och sand samt föra bort olika typer av avfall. Vintertid står snöröjning och -transport samt sandning på programmet.
– Jag är ganska bra på att ta av och lägga på flak. Däremot vill jag bli bättre på att sprida ut grus så att det blir ett jämnt och fint lager längs hela vägen. Ibland lyckas jag dra spaken som reglerar tippen åt fel håll och då åker hela lasset ner på en gång.
Grönqvist klarar av att kolla bilens lampor, oljenivån och lufftrycket i däcken, men överlåter övrig service åt proffsen.
– En gång började en gul lampa lysa på instrumentbrädet mitt under ett uppdrag. Lampan slocknade för ett tag, men tändes på nytt. Sedan small det och ett av lagren gick sönder.
Hon tog fram skumsläckaren och ringde sedan kollegerna.
– Jag sa att jag blir sen, för jag kommer med bärgningsbilen.
Ensidigt men mångsidigt
Pia Grönqvist är den enda av Sibbos sex chaufförer som är kvinna. Hon har inte stött på direkta fördomar, men påpekar att den som jobbar på depån måste ha skinn på näsan och vid behov kunna ge svar på tal. Dessutom kräver jobbet en viss stresstålighet.
– Arbetsuppgifterna är mångsidiga men det kan ändå bli lite ensidigt ibland, säger hon.
Arbetsdagen börjar kring sju och avslutas halv fyra, förutom på fredagar då chaufförerna slutar kvart över två. Mest tid tillbringar Grönqvist bakom ratten i den blåa lastbilen.
– Arbetsuppgifterna är mångsidiga, men det kan ändå bli lite ensidigt ibland. Jag känner Borgå motorväg väldigt väl vid det här laget.
Grönqvist har c-körkort, vilket ger henne lov att köra lastbil men inte långtradare. Däremot skulle hon vilja öva sig på att hantera hjullastare och traktor.
– Jag skulle gärna lära mig att lassa på sand eller mylla så att det går på rutin.
Läs också: Attityden avgör på rälsen