Att vara barnträdgårdslärare är fysiskt tungt. Jag orkar bättre tack vare acroyoga berättar JHLs medlem Betty Causton.
För 22 år sedan, när min dotter var två år gammal, var hon en liten akrobat. Jag kontaktade cirkusskolan i Esbo och frågade om de hade föräldra-barn-grupper, men det hade de inte. En vecka senare återkom de: ”Nu har vi en grupp, skulle du vara intresserad?”
Vi tränade i flera år med min dotter, men sedan blev hon sju år och tyckte att mamma var tråkig. Hon ville gå i en barngrupp.
Då gick jag själv med i cirkusgruppen för vuxna och träffade en annan förälder. Läraren uppmuntrade oss två att testa parakrobatik som går ut på att den ena är bas och den andra är flygare som klättrar upp på den andra på olika sätt.
När min dotter blev äldre insåg hon att det kanske inte var så tokigt att ha en hobby med mamma, så nu har hon och jag hållit på i över tio år med parakrobatik. Med henne är vi turvis varandras baser.
På onsdagar tränar vi parakrobatik och på fredagar träffas vi med ett kompisgäng i en sal och tränar acroyoga. Det är alltså akrobatiska rörelser där man utgår från olika yogapositioner.
Det är svårt att säga vad som är acroyoga och vad som är parakrobatik, tanken med acroyoga är att man flyttar sig flytande från en rörelse till en annan. I parakrobatiken är det mer så att man gör en konst och sedan en annan.
Acroyoga funkar inte ensam, men man kan naturligtvis träna styrka eller att stå på huvudet. Precis som man som paddlare kan öva på styrka och uthållighet, men inte kan paddla utan en kanot eller kajak.
I acroyogan finns inget tävlingsmoment och alla delar med sig av det de kan. ”Titta vad jag har lärt mig, jag kan lära dig också!”
”Titta vad jag har lärt mig, jag kan lära dig också!”
Jag har fått många goda vänner via akrobatiken, man får ett särskilt förhållande som bygger på tillit och trygghet. I acroyogan kallar vi oss själva för Cirkus Kuchen. Namnet kommer från att vi tycker om att fira födelsedagar eller när det hänt något trevligt – och då firar vi alltid med att äta kakor.