JHL-medlemmen Saeid Nuri, 36, började utöva kampsporten mixed martial arts (MMA) för tolv år sedan, men cancer satte stopp för tävlandet. Nu ger han utlopp för sin energi i brasiliansk jiujitsu.
Jag kollade på mixed martial arts-matcher (MMA) på internet för femton år sedan och blev intresserad. Jag började utöva kampsporten MMA 2007 och tävlade, tills jag mådde jättedåligt under en match. Det visade sig att jag hade cancer och det blev ett avbrott i idrottandet.
Min storebror tränar brasiliansk jiujitsu, BJJ, och han bad
mig komma med och träna när jag var hemma sommaren 2012. Det var tungt i
början. Sakta men säkert fick jag upp konditionen igen.
Nu har jag fastnat i brasiliansk jiujitsu. Jag kan inte låta bli att träna. Om jag är borta en månad blir jag helt galen. Jag får utlopp för min energi. Efteråt är jag jätteavslappnad – jag är en ny människa igen. När jag går till jobbet nästa dag är jag så lugn. Det är så med varenda sport – en del tycker om att springa och det känns bra för dem.
– Jag vill ta min son med mig när han blir lite äldre.
Innan min son föddes tränade jag nästan varje dag. Sedan
blev det paus. Nu försöker jag träna tre gånger i veckan. Jag vill ta pojken
med till familjejiujitsu när han blir lite äldre. Han behöver inte stanna hemma
och se på telefonen. Jag brukar själv hålla undan telefonen när jag ser på den
hemma för att han inte ska se att pappa tittar på telefonen.
Brasiliansk jiujitsu är en kampsport där man försöker få ner sin motståndare på marken, kontrollera hen därnere och med hjälp av ledlås och strypningar tvinga hen att ge upp. Grenen skiljer sig från andra kampsporter på det sättet att man inte får slå eller sparka. Det är mera försvar och mycket teknik, och grenen utvecklas hela tiden. Det är helt annorlunda än judo eller wrestling.
Det är inte stor skillnad mellan BJJ här och i Brasilien. Det är bara varmare där. Jag har funderat på att åka dit och testa hur det är. Många här på gymmet har varit i Brasilien, och det finns några som lärt sig brasiliansk jiujitsu där från början, till exempel vår förstelärare Lucio Linhares. Det kommer också många lärare hit från Brasilien för att ha seminarium.
Alla som utövar brasiliansk jiujitsu har olika tekniker. En
del tycker om att bara öva teknik och snurra runt och en del tycker om att göra
samma saker hela tiden, men jag vill lära mig nya tekniker och utveckla mig.
Det händer ibland att man skadar sig. På FM bröt jag ett revben och på en träning ett revben på den andra sidan. Det har också hänt misstag så att jag orsakat skador på andra, ben eller armar.
I BJJ använder man en dräkt, gi, som är vit, blå eller svart. Färgen har ingen betydelse. När man börjar har man vitt bälte, och sen jobbar man sig upp till blått, lila, brunt, svart och rött bälte.
– Rullstolsburna kan träna med armarna.
Jag är nära att få lila bälte. Jag har varit mycket borta. Men för mig är ett bälte ett bälte. Jag brukar säga att bältet bara håller upp byxorna. Det här är vad jag älskar att göra ändå.
Här på gymmet träffar man mycket människor och får många vänner. Alla som tränar här är som en familj. Det är inte bara träning, utan vi är vänner och umgås också utanför gymmet.
Nästan vem som helst kan träna brasiliansk jiujitsu.
Träningspasset består av uppvärming, teknikträning och sparring, där man byter
par hela tiden. Det är många kvinnor som tränar här. Och vi har några
teckenspråkiga utövare – de tar med sig sin tolk. De som är rullstolsburna jobbar
med armarna, det är ingen begränsning.
Hur blev du barnskötare?
– När jag fick min examen som datanom 2014 frågade jag min tränare här om han kände till något jobb. Han sade att det behövs en assistent som jobbar med specialbarn på Topeliusskolan i Helsingfors. Han ringde dit och jag ringde också och jag fick jobbet. Jag jobbade där ett år och på sommaren frågade jag min bästa vän om han känner till några andra jobb. Han talade med sin fru, vars bästa vän var föreståndare på Daghemmet Doppingen i Drumsö. Hon ringde en dag och frågade om jag skulle vilja jobba som barnskötare och jag tog emot det också. Jag jobbade ett år där och sen började jag på Daghemmet Malmgård.
Vad är det bästa med ditt jobb?
– Jag älskar att jobba med barn. Det är min grej. Hela huset, barnen och föräldrarna, är som en familj och man har mycket ansvar.
Hur blev du medlem i JHL?
– Jag blev medlem när jag jobbade på Topeliusskolan. Då sade mina kolleger att man ska vara medlem. JHL var mitt första val. Jag var med om utmarschen och demonstration mot lagen om småbarnspedagogik utanför riksdagshuset förra året. (Lagen kräver att större andel barnträdgårdslärare och mindre andel barnskötare på daghemmen.)