I Finland har social- och hälsovårdssektorn plötsligt vaknat upp till en svår arbetskraftsbrist. Nu behöver vi desperat utländska proffs. Cyrene Balay, som studerar till närvårdare, är en av dem. Hon upplevde att rekryteringsprocessen var rättvis, men ofta är det inte så. Rekryteringsmarknaden har blivit ett vilda västern, där arbetstagarens rättigheter kan vara i fara.
Cyrene Balay visste vart hon skulle när hon anlände till Åbo tågstation i februari 2023. Bakom sig hade hon en 10 000 kilometers resa från Filippinerna nordvästerut.
Hon togs emot av servicecentralansvarig Kirsi Mattila. Tillsammans med henne hade Balay, 30, avtalat om en anställning först som vårdassistent och sedan som närvårdare vid de dövas servicecentral Salmela. Mattila skulle även introducera henne till livet i Åbo.
På Filippinerna hade Balay arbetat som sjukskötare i över sex år. I Finland inledde hon vårdarbetet genom ett läroavtal med yrkesskolan Varia, och skaffade sig den nödvändiga fortbildningen i arbetet. När man flyttar till Finland kan man inte bli närvårdare eller sjukskötare utan tilläggsstudier.
I årsskiftet är det tänkt att Balay ska bli färdig närvårdare. Efter det vill servicecentralen Salmela ge henne fast anställning. Då blir även lönen hundraprocentig – nu, som studerande, får Cyrene lägre lön än en ordinarie arbetstagare.
Balay är en av de hundratals social- och hälsovårdsarbetare som årligen rekryteras från Filippinerna till Finland. I synnerhet social- och hälsovårdsföretag håvar nu in arbetskraft från länder utanför EU. Salmela är en av Dövas servicestiftelses enheter, och stiftelsen har beslutat att rekrytera internationellt även till de andra enheterna.
– Under de senaste två åren har vi fått allt färre ansökningar till lediga arbetsplatser. verkställande direktör Anne Puonti
– Under de senaste två åren har vi fått allt färre ansökningar till lediga arbetsplatser, berättar stiftelsens verkställande direktör Anne Puonti.
Personalbristen är skoningslös inom hela branschen. Den internationella rekryteringen har sett en explosiv ökning under två år, berättar Elina Koskela, chef för internationell arbetskraft vid bemanningsjätten Barona.
– I Finland har vi först nu börjat märka detta, säger hon.
I fjol genomförde Barona cirka 700 internationella rekryteringar, inom social- och hälsovården främst från Filippinerna och Indien.
Folk flyttar till Europa från Filippinerna och andra länder i den globala södern eftersom lönerna, anställningsvillkoren och arbetsförhållandena är bättre – och det finns mycket jobb att göra. På Filippinerna dras vårdbranschen med arbetslöshet, medan europeiska länder lider av arbetskraftsbrist och slåss med näbbar och klor om social- och hälsovårdsproffs. Å andra sidan rekryterar firmorna arbetskraft till Europa även från länder som själva kämpar med arbetskraftsbrist.
Kutymen är brokig, spelreglerna oklara och tillsynen bristfällig. Det har lett till ett vilda västern på arbetskraftsmarknaden, och arbetstagarens ställning är inte alltid stark.
Löften möter verkligheten
Cyrene Balay sitter vid bordet i servicecentralen Salmelas kafferum. På engelska berättar hon att hon behandlades rättvist under hela rekryteringsprocessen.
Servicecentralen köpte rekryteringen från Barona. Barona ansvarade för Balays utbildning tills hon kunde flytta till Finland. Processen tog ett drygt halvår och innefattade flera formaliteter i anknytning till bytet av land och arbetsplats, att lära sig finska på grundnivå (A2), organisera resan och inkvarteringen samt introduceras till livet och kulturen i Finland.
Bemanningsföretaget satte igång processen och arbetsplatsen slutförde den. I Finland hjälpte servicecentralen Balay skaffa personnummer, personkort och bankkonto.
Regelverket är för närvarande bristfälligt och kutymen brokig till exempel när det gäller vem som ska betala för vad. Balay berättar att Barona bekostade utgifterna med undantag för vissa “personliga“ kostnader, såsom hälsogranskningar och flygresor.
Enligt Balay visste hon under hela processen vart hon var på väg och vad hon skulle göra där. Så är det inte alltid. I vissa fall kan den rekryterade till exempel tro att hen kommer till Finland för att jobba som sjukskötare och bli överraskad att det är fråga om arbete som vårdassistent.
Storartade löften
Ett okänt, litet och dyrt land som Finland är sällan det första alternativet när en arbetstagare funderar vart i Europa hen ska söka sig. Cyrene Balay hörde om möjligheten via sin kollegas syster, som bodde i Helsingfors och berättade att Barona sökte vårdproffs från Filippinerna.
– Jag hade en ytlig bild av Finland. Mina associationer var det lyckligaste landet i världen, Nokia och Helsingfors, minns hon.
– Jag hade en ytlig bild av Finland. Mina associationer var det lyckligaste landet i världen, Nokia och Helsingfors studerande Cyrene Balay
Balay berättar att Barona gav henne uppfattningen att landet är vackert och lugnt, men att etniska minoriteter kan stöta på fördomar och språket är svårt. Det har visat sig vara en realistisk uppfattning, tycker hon. Finland känns rent och grönt. Hon upplever inte att hon råkat ut för diskriminering, men den rättframma kommunikationen och det komplicerade språket har krävt anpassning.
Det finns däremot rekryteringsfirmor som är oärliga när de berättar om Finland, berättar Neleah Kagiri och Linda Savonen, sakkunniga för invandrarverksamhet vid JHL.
– De kan göra reklam för att det är lätt att få finskt medborgarskap och att du kan ta hela familjen med dig utan problem, beskriver Savonen.
En finländsk firma som förmedlar arbetskraft till vårdbranschen påstår att arbetstagare får ”fantastisk lön” och ”absolut” kan ta med sig hela sin familj till Finland.
– Löftena är vackra, men när personen kommer hit märker hen att verkligheten inte alls motsvarar förväntningarna. Hen har kanske till exempel inte råkat ut för etnisk diskriminering i landet hen flyttar från. Det skulle vara viktigt att mentalt förbereda hen på det, säger Kagiri.
Det går att göra ärlig reklam för Finland. Landet är rent och lugnt, och byråkratin kring invandring är inte lika krånglig och dyr som exempelvis i Storbritannien.
Neleah Kagiri anser emellertid att firmor som rekryterar internationellt inte borde försköna saker.
– Finland är en välfärdsstat. Det är sant, men man borde inte överdriva.
Även Balay sökte till Finland delvis för att processen verkade okomplicerad och avgiftsfri. Och formaliteterna gick mestadels fort, förutom visumet som hon fick vänta på i två månader.
Stelheten innebar en lång väntan i hemlandet. Balay väntade på ett arbetsvisum i två månader. Utöver arbetstillståndet kan man i Finland få vänta på ett personnummer, hemortsregistrering och bankkonto. Sammanlagt tog det ungefär sju månader från att Balay fick jobbet till att hon kunde börja. Elina Koskela på Barona tycker att det är för länge.
Arbetstagaren bevakar sina egna rättigheter
Neleah Kagiri och Linda Savonen berättar att det förekommer mycket utnyttjande och oriktigheter inom den internationella rekryteringen.
Tillsynen är usel, och arbetstagaren är ibland tvungen att själv bevaka sina rättigheter. I offentligheten har vi bland annat hört om underavlöning av filippinska sjukskötare och oklarheter gällande kenyanska omsorgsstuderandes terminsavgifter.
Kagiri och Savonen anser att det är bara toppen av isberget. Den finländska arbetsmarknaden håller på att segregeras. En utländsk arbetstagares sårbara ställning kan utnyttjas till exempel så att hen får lägre lön än sina finländska kollegor.
Om lönen är högre än den var i landet personen flyttade från, är det möjligt att hen kan vara nöjd med den. Det oaktat har hen rätt till samma lön som kollegorna.
Tillsynen hör till myndigheterna och kan effektiveras via lagstiftning. Kagiri anser att processens olika parter nu kan gömma sig bakom sina roller.
– Bemanningsföretaget kan ha en lokal samarbetspartner i landet arbetstagaren flyttar från, men det är ingen som övervakar att partnern följer lagarna och handlar etiskt. Alla anser att de ansvarar bara för sin egen tomt.
Savonen efterlyser att beställaren ska ta ansvar för hela kedjan, från den första reklamen till att arbetstagaren integreras i Finland.
Läs mer: Ett ord från ordföranden: Utan invandring stagnerar ekonomin och tjänsterna förtvinar
– Om en underleverantör för ett klädmärke har samlat in bomull med barnarbetskraft förstår alla att klädmärket bär ansvaret. Ansvaret borde nå början av kedjan även när det gäller rekryteringar.
Cyrene Balay anser att företag har mycket makt och mycket ansvar. Servicecentralen skaffade även en lägenhet för henne och hennes kollega i Åbo centrum.
– Jag visste inget annat än gatuvyn och fasaden, som man kunde se via Google Maps. Jag hade stort förtroende för rekryterarna.
Hon är glad över att tvåan hon delar med sin kollega är trevlig och processen varit smidig. Vid servicecentralen Salmela har hon en egen handledare som stöder såväl i studierna som med integrationen. Barona är noga med vilka de väljer som samarbetspartner både utomlands och i Finland, försäkrar Elina Koskela.
Människan behöver sin familj
Cyrene Balay och hennes kollega Karen Lei Jamora, som också studerar till närvårdare, var de första internationella rekryteringarna som Dövas servicestiftelse gjorde. För båda anställningarna fick stiftelsen betala cirka tiotusen euro, berättar verkställande direktör Anne Puonti.
Många företag kan kalkylera att en etisk rekryteringsprocess inte är ekonomiskt lönsam. Linda Savonen konstaterar att det är på företagets ansvar att dess lönsamhet inte hänger på utsugning av arbetstagarna.
Neleah Kagiri påpekar att rättvis behandling av arbetstagare även är till arbetsgivarens fördel på lång sikt. Företaget kan få en engagerad, långvarig, välmående och produktiv arbetstagare som integreras i sitt nya hemland och inte vill flytta bort.
Enligt Anne Puonti eftersträvar stiftelsen att deras arbetskollektiv även i fortsättningen ska vara i så gott skick att arbetstagarna vill stanna. Enligt Baronas statistik har till exempel 90 procent av de filippinare som ansökte om sitt första arbetstillstånd för 10–12 år sedan stannat i Finland. Elina Koskela säger att de magiska orden varit ordentlig handledning.
Hur Finland ska lyckas hålla kvar de proffs som kommer hit är en kvistig fråga. Koskela, Kagiri och Savonen litar på realistiska löften, jämlik behandling och smidig familjeåterförening.
Petteri Orpos (Saml.) regering har för avsikt att ytterligare strama åt kriterierna och inkomstgränserna för uppehållstillstånd. Den nya inkomstgränsen är 1 600 euro. Det innebär enligt Elina Koskela att familjeåterförening inte är lätt för dem som har ett utförande arbete. Å andra sidan begrundar Linda Savonen vid JHL huruvida en högre inkomstgräns kan leda till högre löner, det vill säga rättvisare behandling av arbetstagarna.
Utöver det planerar regeringen Orpo att utvisa invandrare ur landet om de är arbetslösa i tre månader. Följden kan vara att arbetstagare som redan är i Finland kan vara tvungna att ta emot korta jobb med dålig lön, och ändringen gör i alla fall inte Finland mer lockande för nya proffs.
Proffs som Cyrene Balay hör till dem för vilka etisk rekrytering och smidig familjeåterförening har en stor roll i om de tänker stanna. Arbetstagare från den globala södern skickar ofta pengar till sina närstående i hemlandet, men slutligen vill många bo med sina nära och kära.
Balay har en partner och ett fyraårigt barn på Filippinerna. Hon säger att hon skulle vilja stanna i Finland, men planerna är inte ännu fastslagna.
– På lång sikt hoppas jag att kunna bo och arbeta i Finland och att min partner och mitt barn ska kunna flytta hit. Men jag har bott här bara i sju månader, så det är för tidigt att säga någonting slutgiltigt.