Planskötare Kari Viinikka trivs med att jobba självständigt men har tvingats acceptera att arbetet aldrig blir färdigt.
Kari Viinikka, 51, sitter på läktaren vid centralplanen i Jakobstad och njuter. Solen värmer och nedanför spelar några småbarn fotboll. Viinikka känner igen sig: han har själv varit intresserad av idrott sedan barnsben och är också utbildad idrottsledare.
När en plats som planskötare blev ledig hos staden, behövde han inte fundera länge på att söka den. Tidigare jobbade han som pälsfarmare och byggarbetare för såväl kommunala som privata arbetsgivare.
– Jag var trött på att ständigt andas in damm, mögel och kemikalier. Ett jobb ute i det fria lockade.
Även om Viinikkas yrkestitel är planskötare, är hans huvuduppgift att hålla stadens skidspår och vandringsleder i skick. Sommartid röjer han undan växtlighet från spåren och strör på ett nytt lager sågspån och flis.
Arbetet sker i huvudsak med traktor och buskröjare.
– Manuella metoder är för långsamma, fastän de skulle vara mer skonsamma för omgivningen, säger Viinikka.
Kari Viinikka springer maraton och ser idrottsintresset som en klar fördel i planskötarjobbet. Han lämnar aldrig efter sig ett skidspår eller en vandringsled som han inte själv skulle använda.
Ett par kilometer utanför Jakobstads centrum löper en 25 kilometer lång vandringsled ut i Fäbodaskogarna. Viinikka ser till att banorna är framkomliga och ordentligt utmärkta. Han ser till att det finns ved vid pausstugorna och kollar om något behöver repareras. Däremot kan han inte längre reparera till exempel ett fönster på eget bevåg. Varje arbetsinsats som inte hör till grundunderhållet måste få klartecken av en chef.
– Tanken är väl att minska på obefogat jobb och öka effektiviteten, men det känns som om det gått tvärtom.
Spårrapporter på Facebook
Ännu för ett par år sedan sköttes vandringslederna och skidspåren av två personer. Numera är Viinikka ensam ansvarig för hela köret.
– Tiden räcker aldrig till, men jag gör vad jag hinner med och det får lov att räcka. Jag vägrar låta stressen ta över.
Viinikkas arbetsdag börjar vid sjusnåret. Mest bråttom har han vintertid då det kommit nysnö.
– Det tar nästan hela dagen att köra upp skidspåren vid stadens tre elljusbanor. Under snöfria vintrar använder vi snökanoner, men det kräver minst tio köldgrader.
Tidigare väntade sig motionärer att skidspåret skulle vara klart redan ett par timmar efter att snön börjat falla. Antalet skidåkare som fått åka hem med outrättat ärende har dock minskat efter att Viinikka började rapportera om spårens skick på Facebook.
– Jag får ofta tack och positiv respons för mitt jobb. Det känns fint att kunna bidra till att skidåkandet lever vidare, det är en fin och mångsidig gren.
– Vi levde länge i okunskap om vilka ramar vårt arbete skulle få.
Kari Viinikka gillar att hans arbete är självständigt och sker under eget ansvar. Han har inget behov av en samtalspartner under arbetets gång, men uppskattar kaffepauserna vid sportplanen med de övriga planskötarna.
– Jag träffar ofta motionärer som gärna pratar bort en stund. Det går inte att stanna för alla, då skulle inget jobb bli gjort.
Hölls på sträckbänken
Kari Viinikka har varit huvudförtroendeman för stadens timanställda inom JHL sedan år 2006. Hans fackliga aktivitet gick från blygsam till betydande över en natt.
– Jag hade redan tidigare ofta fått fungera som talesman för arbetsgemenskapen, och tänkte att jag lika väl kan bli det officiellt också.
Förut var Viinikkas fredagar vikta för intressebevakning, men sedan stödfunktionerna inom staden bolagiserades vid årsskiftet får han sköta dem vid sidan av övriga uppgifter.
– Det är en klar försämring, konstaterar han med eftertryck.
Tidigare representerade han ungefär 100 JHL-medlemmar. I och med att även månadsanställda finns på det stadsägda bolaget Alertes lönelistor, steg antalet arbetstagare till cirka 250.
– Jag har inte hunnit fördjupa mig i AVAINTA så väl som jag önskat. Det är inte möjligt att stänga av motorn mitt i skogen för att börja bläddra i en bok.
Kari Viinikkas jobb sker i huvudsak med traktor och buskröjare. Varje arbetsinsats som inte hör till grundunderhållet måste få klartecken av en chef.
De månadsanställda bytte avtal från AKTA till AVAINTA i februari.
– Det var en lättnad när det blev klart vilket avtal vi skulle följa. Beslutet om bolagisering drog ut på tiden och vi levde länge i okunskap om vilka ramar vårt arbete skulle få, säger Viinikka.
Tre föreningar blir en
I samband med att Alerte bildades, övergick stadens kosthåll till cook and chill-metoden. Maten tillreds numera i två centralkök för att sedan kylas ner och värmas upp på plats i skolor och på äldreboenden. Enligt Viinikka har förändringarna drabbat kökspersonalen hårt.
– Tanken var att färre anställda skulle klara av köksjobbet. Hittills har det gått tvärtom och Alerte har fått kalla in extra hjälp till köken.
En följd av bolagiseringen är också att JHL-föreningarna i Jakobstad kommer att slås ihop från hösten. JHL 50 och 619 går då till historien, medan JHL 30 lever vidare.
– Det blir lättare att sköta intressebevakningen då energin inte går åt till att käbbla om vilka arbetstagare olika förtroendemän har rätt att representera.
Viinikka säger att han fortsättningsvis har god kontakt med arbetsgivarens representanter.
– Jag har ganska låg tröskel att höra av mig till dem. Ingen är ju tankeläsare och det går inte att åtgärda problem man inte känner till.