26.9.2019

Janne Björklöf trivdes inte på scenen – I stället blev det ljus

Ljusdesignern Janne Björklöf i skenet av flera strålkastare.

På en fest på en badstrand fick Janne Björklöf frågan om han vill vara med och göra teater. Den vägen hittade han sitt yrke som ljusdesigner.

Ljuskäglan lyser starkt mot den svartmålade väggen. Allting i repetitionssalen är svart. Mitt i ljuskäglan går en man rakt mot väggen och viftar med handen. Ljuset är stabilt – det fladdrar inte. Övergången i ytterkanterna är mjuk.

– Här testar vi en ny led-strålkastare. Teatrarna har varit riktiga energislukare, säger JHL-medlemmen Janne Björklöf som är ljusdesigner på Teaterhögskolan.

Strålkastaren som testas går på 180 watt. En gammal halogenstrålkastare slås på bredvid led-strålkastaren. Den går på 2 000 watt. Ljuskäglan är gul i jämförelse med det neutrala led-ljuset.

–  Teatrarna har varit riktiga energislukare.

Det finns också en annan stor, men osynlig skillnad. Halogenljuskäglan är varm, också en bra bit ifrån strålkastaren, medan ledljuset inte ger ifrån sig någon värme. Inte undra på att artister svettas ibland!

Det är enorma mängder elektricitet som används. Ett elskåp där man styr ljusstyrkan i strålkastarna i två studior har en kapacitet på 2 megawatt, lika mycket som ett medelstort vindkraftverks produktionskapacitet.

Janne Björklöf trycker på en knapp i ett elskåp.
Ungefär 2 megawatt el kan strömma genom det här elskåpet som styr belysningen i två studior, berättar Janne Björklöf.

Led-strålkastarna är dyra, men kan ge stora besparingar i både elräkning och ventilationskostnader, säger Björklöf. Frågan är bara hur länge lampan håller och om ljuskäglan hålls lika stark ända till slutet. Men det finns också andra miljöfrågor.

– Metallerna till led-lamporna måste grävas upp någonstans, och det är ännu inte riktigt klart hur lamporna ska återvinnas, konstaterar han.

Björklöf, 60, är den äldsta av Teaterhögskolans tre ljusdesigner. Han kollar när andra testar strålkastaren.

– Grejer som sträcker sig över tio år framåt i tiden lämnar gärna till de yngre kollegorna, säger han.

Alltid något på gång

Teaterhögskolan, som numera är en del av Konstuniversitetet, finns i en byggnad som ursprungligen inhyste Kones fabrik.

Torget, den glastäckta innergården, är till hälften fylld med strålkastare. Det hänger strålkastare på räcken i långa rader och flera våningar. Och det finns stora lådor på hjul fyllda med strålkastare.

– Det är rörrenovering i källaren där de mindre använda strålkastarna annars förvaras.

Janne Björklöf monterar en strålkastare.
Strålkastarna förvaras på Torget, den glastäckta innergården, medan rören i källaren renoveras, säger Janne Björklöf.

På Teaterhögskolan är det alltid något på gång. I den ena studion bredvid Torget förbereds ljussättningen för en disputation. I den andra parkerar en kvinna en truck och lyfter upp truckflaket mot strålkastarställningen i taket.

I den stora teatersalen lite längre bort förbereder en dansare en koreografi som en del av sitt slutarbete. Som mest har 17 föreställningar förberetts samtidigt.

–  Man måste tycka om att jobba med andra, i annat fall kan man måla akvareller.

Den stora teatersalen, som hör till Björklöfs ansvarsområde, var en hall där tåg kunde köras in. Salens väggar och tak är byggda innanför den gamla hallen – som ett rum i ett rum. Väggar, tak, allting är svarmålat, med undantag av plankgolvet som är ljusgrått.

I nivå med byggnadens tredje våning löper en balkong runt hela salen och sju broar går över salen. Där kan Björklöf placera strålkastare efter behov, men det händer också att skådespelare rör sig uppe på balkongen och broarna för att framföra repliker.

Det tar en till två månader att planera ljussättningen till en pjäs, säger Janne Björklöf, som står i stora Teatersalen som ursprungligen var en hall där tåg kunde köra in.

Läser manus med penna i handen

Det tar en till två månader att planera ljussättningen till en pjäs, säger Björklöf. Det avgörande är om det finns en färdig text eller om pjäsen uppstår genom en sökande process.

– Om det finns en färdig text börjar jag med att läsa manuset med blyertspennan i handen. Då får jag idéer om hur det ska se ut. Sedan går jag in och ser hur de repeterar och frågar vad de har för idéer. Så gäller det att passa ihop dem. Det är alltid regissören som avgör hur det ska bli.

– Jag har haft tur och haft väldigt bra produktionsteam.

Men ibland får ljusdesignern vara snabb.

– En gång gav vi en föreställning på svenska Arbis i Tölö. Vi var där och kollade lokalen och elektriciteten en vecka innan för att planera. Två timmar före föreställningen började vi bygga ljussättningen.

Ovanför den stora teatersalen finns sju broar, där man till exempel kan placera strålkastare. Också skådespelarna rör sig där ibland för att framföra ljud eller repliker, berättar Janne Björklöf.

Konst och elekticitet

Samarbetsförmågan är ljusdesignerns viktigaste egenskap. På Teaterhögskolan kryllar det av starka personligheter. Man måste tycka om att jobba tillsammans, i annat fall kan man måla akvareller, som i och för sig också är givande men på ett annat sätt, säger Björklöf.

– Jag har haft tur och haft väldigt bra produktionsteam.

Dessutom behövs många slags kunskaper. Ljusdesignern är samtidigt en konstnär som planerar ljusanvändningen, en elektriker som vet hur mycket el som behövs och hur den ska kopplas och en roadie som bygger upp föreställningen.

Ljusdesignern är konstnär, elektriker och roadie.

Teaterhögskolan är också ett ställe där man ofta diskuterar politik på kaffepauserna och där miljömedvetenhet och ansvarstagande hör till värdegrunden. Många är vegetarianer.

– Jag är själv köttätare, men jag har börjat köpa vegetarisk färdigmat för att det numera finns så goda portioner i affärerna. Jag hinner inte alltid gå ner till restaurangen, så det är bra att ha ett par portioner i kylskåpet, berättar Björklöf i kaffehörnan på tredje våningen.

Janne Björklöf bär en stor strålkastare.
En ljusdesigner är samtidigt en konstnär, en elektriker och en roadie.

”Stå på scen var inte min grej”

Det var mer eller mindre av en slump som Janne Björklöf hittade sitt yrke. På en fest på Sandudds badstrand i Helsingfors blev han tillfrågad om han ville komma med och göra teater. Det var amatörteatern Kellariteatteri på Elisabethsgatan. Björklöf spelade med i två pjäser.

– Men att stå på scen var inte riktigt min grej, säger han.

I stället började han fixa ljus.

– Jag gjorde ljussättningen till en pjäs på Teater Mars och till Teater Viirus allra första pjäs.

Björklöf hade studerat på Fria bildkonstskolan i Helsingfors. Någon utbildning i ljusdesign fanns inte då. Men man behöver också teknisk kunskap och Björklöf utbildade sig till elektriker på yrkesskolan i Träskända. Han jobbade som elektriker på husteknikbolaget Are i ett halvt år innan han hittade jobbet på Teaterhögskolan.

Janne Björklöf mixtrar vid en portabel ljusmixer.
Studenterna är bättre på att hantera de moderna ljusmixrarna än jag. Det där kan du bättre än jag, brukar jag säga till dem, säger Janne Björklöf.

Bra jobbläge

Ljusutbildningen på Teaterhögskolan startade 1987, året innan Björklöf började jobba där.

– Jag funderade på att börja på utbildningen, men konstaterade att jag har tre års utbildning. Om jag inte klarar mig med den så klarar jag det inte alls.

– Det har varit överraskande svårt att få tag i arbetskraft när vi har behövt tillfällig hjälp.

Numera kan man studera till kandidat och magister med ljusdesign som huvudämne. Björklöf säger att arbetssituationen är rätt bra för dem som tagit examen. Förutom vid teatrar kan de få jobb på arkitektbyråer som gör ljusplanering för allt från varuhus till motorvägar, på museer och på firmor som fixar ljus på olika slags evenemang, mässor och konserterer.

Björklöf säger att alla som jobbar med ljus på Sun Effects, firman som gör Flow-festivalen, har gått på Teaterhögskolan.

– Det har varit överraskande svårt att få tag i arbetskraft när vi har behövt tillfällig hjälp här.

Även om ny teknik kommer in finns det användning för den gamla, såsom denna gobo, som man kan skapa ljus- och skuggmönster med.

Engagemang som i startuppföretag

Björklöf har jobbat på Teaterhögskolan i över trettio år. På högskolan finns bra möjligheter att göra olika saker, testa och lära sig nytt, säger han.

– Jag vet faktiskt inte vad jag skulle göra om jag inte gjorde det här.

Det bästa med jobbet är att det finns en viss mening med det, säger Björklöf. Han känner en positiv kraft som springer upp ur människorna, tekniken och konsten. Folk är engagerade som i ett startuppföretag.

– Man vet att en produktion har varit lyckad när alla ropar och kramas efteråt.

– Man vet att en produktion har varit lyckad när alla ropar och kramas efteråt.

Det sämsta med jobbet är när arbetet hopar sig och många projekt ska genomföras samtidigt.

– Det här är som blockpusselspelet Tetris. Jag möter tidsbristen varje dag.

På turné med Ylioppilasteatteri

En av de mest minnesvärda pjäserna Björklöf varit med om att sätta upp var när Ylioppilasteatteri uppförde Mahnovitsina. Pjäsen regisserades av Esa Kirkkopelto som också hade skrivit pjäsen. Den fick ett gott mottagande och visades i Tampereen teatterikesä för att sedan turnera i Tyskland, Island, Ryssland och Sverige.

– Det överraskade alla att den gick så bra. I Stockholm var regissören Vivica Bandler på plats och tackade. Hon sade: Det är en av de bästa pjäserna jag sett, och jag har sett många.

Med gamla OH-projektorer kan man fortfarande skapa ljus- och skuggmönster.

Fyra Måsar

Eftersom Teaterhögskolan är en skola där studenter passerar, går det inte att undvika att klassiker kommer i repris. Björklöf räknar med att Måsen av Anton Tjechov satts upp sex gånger under hans tid på skolan. Själv har han gjort ljusdesignen till Måsen fyra gånger.

– Det blev nog inte så stor skillnad på dem. Nya texter är mer inspirerande. Då kan man skapa något nytt.

– Nya texter är mer inspirerande. Då kan man skapa något nytt.

I repetitionssalen på femte våningen är det tyst. Janne Björklöf slår på de tio strålkastarna i taket och släcker lysrören. Han rullar ut tre strålkastarstativ på golvet, går efter skarvsladdar och kopplar elektriciteten. Här ska det fotograferas!

Plötsligt hörs det duns, duns, duns ute i korridoren. Unga studenter springer flämtande förbi och in i repetitionssalen bredvid. Bakom väggen hörs hur de ropar i kör. Och så plötsligt är det tyst.

– Jag tror det är professor (Kristian) Smeds som undervisar första års studenter, säger Björklöf med ett leende.

Att stå på scenen var inte Janne Björklöfs grej. Han började fixa ljus i stället.