13.12.2019

JHL-medlemmen Charlotta Palander omsätter bloggidéer och Pinterestbilder i verkligheten: ”Om jag hittar något roligt vill jag låta andra få den upplevelsen”

Charlotta Palander har en burk med sojavaxkulor i händerna.sojaljus i händerna.

Kläder, bivaxdukar och sojaljus. Bland annat det tillverkas på kurserna som Charlotta Palander, 38, ger på medborgarinstitutet Kombi i Pargas. Till vardags jobbar hon som handledare på Kårkullas serviceenhet Mocca. ‒ Jag försöker hålla koll på vad som är trendigt eller ligger i tiden och testar själv, säger hon.

Jag är utbildad artenom med inriktning på sysselsättningshandledning. Att leda kurser på Arbis var ett mål som jag hade redan under min utbildning. Jag gör det vid sidan om mitt riktiga jobb. Jag har haft en sykurs sedan hösten 2018, och så har jag enkvällskurser med olika teman beroende.

Jag syr mycket, både till eget behov och på beställning till folk. Dessutom har jag haft ganska mycket samarbete olika teatrar och sytt rollkläder dem. De senaste två åren har jag varit med i Teaterboulaget här i Pargas. Den här gången syr jag faktiskt inte så mycket utan jag planerar och plockar fram dräkterna.

När jag var liten tyckte jag om att pyssla och greja, men jag var inte alls bra på handarbete och stickning har jag ännu inte lärt mig. Jag ritade och reparerade saker, gjorde dockhusmöbler och möbler till barbiedockor. Det fanns ju inte samma utbud på 1980-talet som nu. Mina barn ser först på Youtube vad man kan göra och sen försöker de göra det själv, men då fick man hitta på själv.

Charlotta Palander häller smält sojavax i ett glas för att gjuta ett sojavaxljus.

Jag sydde skoluppgifter under min utbildning, men jag blev inte ivrig på att sy då. När min första son föddes 2008 började jag sy kläder till honom och upptäckte en ny värld på internet. Det finns Facebook-grupper med tusentals medlemmar och massor med nätbutiker där man ska skaffa tyg och tillbehör och mönster. Jag tycker det är roligt att kunna göra saker själv och inte alltid behöva förlita sig på vad affärerna har för utbud.

Jag syr i första hand kläder. Jag har sytt lite annan rekvisita också, främst till en teaterförening. Förstås syr jag gardiner om det behövs, men det hör absolut inte till mina favoritsysselsättningar.

– Mina egna reparationsarbeten väntar i högar. Det är lite som med skomakarens barn.

Jag får allt fler beställningar på ändringssömnad och reparationssömnad då folk hör att jag kan sy. Pargas är ju inte en så stor stad. Till en viss mån tar jag emot sådana jobb, men jag försöker undvika dem. De tar ganska mycket tid och energi, och då kan jag inte hålla på med det jag egentligen vill göra. Jag kan inte heller ta så mycket betalt för sådant eftersom det ofta är vänner och bekanta som frågar.

Mina egna reparationsarbeten väntar i högar. Det är lite så där som med skomakarens barn. Mina barn går omkring med söndriga sömmar hur länge som helst medan jag fixar någon annans på en kvart, för sådant måste man ju få undan.

– Jag brukar spara glas från gamla ljus, säger Charlotta Palander.

Eftersom min man jobbar på båt kunde jag inte ha några hobbyer när barnen var små. Det skulle ha betytt att vara borta från hobbyn varannan vecka. Nu är barnen så pass stora att de klarar sig så länge jag är borta.

När jag hade bott här i Pargas i något år och själv deltagit i några arbiskurser hade Kombi en annons där man fick lämna önskemål om kurser. Då tipsade jag helt enkelt om mig själv och sa att jag tycker det skulle vara roligt att leda lite kurser.

– Det är roligt att ha en lite annorlunda målgrupp än den jag jobbat med de senaste tio åren.

Jag har en sykurs som pågår hela hösten. Den utgår från elevernas önskemål. Det är inte så att jag bestämmer vad som ska sys och sen syr alla samma sak.  Jag hjälper dem på vägen till ett slutresultat som jag hoppas att de kan vara nöjda med. Jag hjälper dem att hitta mönster och ger råd och tips genom hela proceduren.

Det är riktigt duktiga elever jag har. Vissa är med redan andra året. Det har varit roligt att ha en lite annorlunda målgrupp än den jag jobbat med de senaste tio åren. Det har varit trevligt och omväxlande.

Vekarna kläms ihop mellan pinnar för att de ska hållas upprätta medan vaxet stelnar.

Förutom sykursen har jag kortkurser, som pågår en kväll. I våras hade jag en kurs och nu i höst har jag haft tre kurser. Kursen där vi tillverkade bivaxdukar, som ersätter platsfolie, fick så många anmälningar att jag fick hålla en extra kurs. Det var jätteroligt att intresset för att minska plastförbrukningen var så stort.

I november hade jag en kurs där vi tillverkade sojaljus. Stearinljus har folk stöpt i många år. Därför tänkte jag att sojaljus skulle vara något nytt som folk vill prova på och kursen blev full ganska snabbt.

– Det är jätteroligt att intresset för att minska plastförbrukningen är så stort.

Sojaljusen är ett miljövänligare alternativ till paraffinljus. De sotar inte lika lätt och de brinner längre. Ljusen gjuts av sojavax, som man kan beställa på nätet. Det finns i form av flingor eller kulor, och är litet dyrare än stearin. Man kan också skaffa färdiga vekar.

Sojavax rinner mer än stearin, och därför gjuts ljusen i glas. Man kan smälta vaxet i vattenbad eller i mikron. Vaxet smälter ganska snabbt, så man får smälta i korta perioder i mikron och röra om. Det är hett, så det finns en risk för att man bränner sig.

Sedan häller man vaxet i glasburkar och sätter i veken i mitten. Jag brukar sätta i den i efterhand, för den kan röra på sig när man häller i vaxet.

Sista veckoslutet i november medverkade jag i Kombis julverkstad. Där gjorde vi förvaringskrukor av läderpapper, en produkt som är tillverkad av cellulosa. Man kan ha sina hyacinter eller sin julgodis i den.

Jag snappar upp idéer till kurser på bloggar, Pinterest och i tidningar. Jag försöker hålla koll på vad som är trendigt eller ligger i tiden. Nu är det inne med makramégrejer, som man knyter av garn. Gamla, traditionella hantverkstekniker kommer tillbaka, kanske i en litet modernare form och på något sätt anpassade till dagens inredningsstil.

– Gamla, traditionella hantverkstekniker kommer tillbaka, kanske i en lite modernare form.

Jag tycker om att testa själv. Om jag hittar något som jag själv tycker är roligt så vill jag gärna föra det vidare så att också andra får den upplevelsen.

Arbiskurserna hänger alltid på att det kommer tillräckligt med anmälningar. Hittills har det gått bra. I våras var det en kurs om inte blev av, men det får man räkna med.

Jag har gått ner i arbetstid och jobbar fyra dagar i veckan för att kunna hålla på med min hobby. Jag kan inte både jobba heltid och jobba med min hobby. Ibland använder jag fredagen till att planera kurser eller sy beställningar. Just nu är min största uppgift att rota efter kläder till en pjäs. Men ibland blir det inte av att göra något alls den där fredagen.

Sojaljusen får stelna i minst ett dygn innan man kan bränna dem.

Vad fick dig att söka till artenomutbildningen?

Utbildningen verkade som en intressant kombination av två saker jag var intresserad av – att få vara kreativ och att få jobba med människor.

Hur fick du jobbet på Kårkulla?

Jag började jobba på Kårkulla redan innan jag tog examen och sedan blev jag där. Jag jobbade först i Åbo och bytte till verksamhetsstället i Pargas efter min andra föräldraledighet. Ganska många av oss som gick artenomutbildningen jobbar på Kårkulla. Det var väl i princip en utbildning som var skräddarsydd för att man skulle passa in på verksamhet som främjar delaktighet och sysselsättning.

Hur trivs du i ditt jobb?

Jag trivs riktigt bra. Det är väldigt omväxlande och väldigt fritt på det sättet att man kan påverka vad man har för innehåll i dagarna. Jobbet ändras hela tiden och det kommer ständigt nya utmaningar – jag får utvecklas hela tiden. Nu i höst är jag med som assistent till en grupp brukare som går en specialanpassad utbildning inom media, Open Minds, som ordnas av Västra Nylands folkhögskola. De håller på mycket med foto och kreativitet. Utbildningen ordnas i Axxells lokaler i Pargas. Det har varit en trevlig omväxling.