Möt arbetskamraterna halvvägs

Olika personlighetstyper i kollegiet är en utmaning för chefen men den bästa garantin för en välfungerande organisation.

Morgonmöte. Chef röd presenterar en ny verksamhetsplan. Den kräver vissa uppoffringar, men har goda vinstutsikter.

– Jag tycker vi tar i bruk de nya arbetsmetoderna genast, eller hur?

Kollegan gul är med på noterna, men vill diskutera vad planen innebär i praktiken. Dessutom undrar hon om det kanske borde ordnas en lanseringsfest? Fru grön, en annan kollega, öppnar munnen för att säga något, men blir avbruten av chefen, som vill gå vidare till nästa ämne. Herr blå vid ändan av mötesbordet säger ingenting, men tänker att den nya planen ser ut som ett hastverk. Dessutom är det något som verkar lurt med kostnadskalkylen.

– När vi inser att världen kan se ut på olika sätt och lär oss att uppskatta olikheter, står vi inför en härlig kraftkälla.

Situationen är påhittad, men har förebilder i det verkliga arbetslivet.

– Människor reagerar varierande på samma information och behöver inspireras på olika sätt för att blomma upp, säger Melina Niemi, mentalcoach och föreläsare.

Annorlunda, men lika bra

Teorin om att dela in människor i färgtyper för att ta reda på hur de fungerar i olika situationer har sin grund i psykologerna Jung och Freuds forskning om mänskligt beteende och drivkrafter.

Niemi har använt sig av tänket bland annat då hon fungerat som mentaltränare för Finlands juniorhockeylag. Precis som i ett arbetsteam så behövs olika personlighetstyper i ett idrottsteam: röda som reagerar snabbt och har stark tävlingsinstinkt, gula som höjer stämningen och inte låter sig nedslås, gröna som orkar stöda sina kamrater och ser till att ingen blir utanför.

Röda personligheter reagerar snabbt och har tävlingsinstinkt, medan blå håller koll på siffror och fakta.

Sist men inte minst de blåa, som ser till att båten inte läcker genom att ha koll på fakta och siffror.

– Nyckeln till framgång är att få olika människors egenskaper att på bästa sätt tjäna helheten, säger Niemi.

Ifall det bara finns röda och gröna på en arbetsplats är spelet ändå inte förlorat. De flesta människor har nämligen inslag från hela färgkartan i sin personlighet. Det går dessutom att öva sig i att uppfatta sina egna styrkor och svagheter i förhållande till andra.

– Poängen är att det sätt på vilket jag ser och uppfattar världen inte är det enda rätta. Andra tolkningar kan vara lika bra, trots att de är annorlunda.

Vinnarteam eller individer?

Melina Niemi talar om vikten av att hitta ett gemensamt språk i arbetsgemenskapen. Alla ska fortsättningsvis få vara vad de är, men kommunikationen borde vara sådan att ingen blir överkörd. En bra tumregel är att mötas halvvägs.

– Om en röd och en grön kollega har något att avhandla, kan den röda slå ner lite på sitt tempo och anstränga sig i att lyssna utan att avbryta. Den gröna kan i sin tur öka lite på takten och vara beredd att leverera rappare svar, eftersom motparten önskar sig snabba reaktioner.

– Det behövs diskussion och reflektion för att veta vart arbetsgemenskapen är på väg och inspiration för att orka streta på.

Humbug, kanske någon tänker. Ifall olika personligheter inte beaktas på jobbet och alla pressas in i samma form, kan följderna ändå vara drastiska.

– Allt kan inte bara handla om prestationer. Det behövs diskussion och reflektion för att veta vart arbetsgemenskapen är på väg och inspiration för att orka streta på. Då klubban hålls i ett för krampaktigt grepp, försvinner arbetsglädjen snabbt.

Ifall olika synvinklar inte diskuteras och kollegor är ovilliga att jämka på sin inställning, är det sannolikt att folk börjar må illa och bagateller får alltför stora proportioner.

– Då är det inte längre fråga om ett vinnarteam, utan en hög med individer som sysslar med sitt. Inget powerplay, med andra ord.

Chefen ingen trollkarl

Chefen har en nyckelroll i att få sitt arbetslag att fungera så smidigt som möjligt. Enligt Niemi borde hen framför allt koncentrera sig på att skapa en bra attityd och stämning.

När arbetstagare känner att de är uppskattade börjar det hända saker.– När en arbetstagare börjar känna att hen är uppskattad och en viktig del av teamet, börjar det hända grejer.

Hon påpekar vikten av att närma sig arbetstagare som psykofysiska helheter.

– Människor är en summa av flera olika faktorer. Arbetet påverkas av familjesituation, fritiden och hälsan. Allt inverkar på allt, vi är inga maskiner.

Samtidigt är chefen ingen trollkarl som kan släpa sina medarbetare efter sig eller knuffa dem framför sig. Till syvende och sist är det upp till varje arbetstagare att bestämma hur hen närmar sig olika saker, kommunicerar, hittar inspiration och tar hand om sig själv.

– Var och en kunde komma till jobbet med en bästa version av sig själv. Det är en attitydfråga hur en uppför sig.