På Fredsby daghem i Lovisa blir Myrna Henriksson aldrig uttråkad. Barnens utveckling gör henne stolt, men hon är tvungen att också själv lära sig nya saker.
Klockan är elva, vilket betyder att det är samling för gruppen Lilla My på Fredsby daghem i Lovisa. Tio barn i åldern 1–3 sitter på tre låga bänkar formade som en hästsko. Bänkarna har markerade sittplatser enligt färg – en färg per barn.
– Varje barn har också en egen plan. Metoderna och åtgärderna ska finnas svart på vitt, berättar Myrna ”Minttu” Henriksson som är lärare inom småbarnspedagogik.
Under samlingen ber hon några barn i tur och ordning att komma fram för att välja en sång som hela gruppen sedan sjunger. Till sin hjälp har hon sångtexterna på papper med bildstöd.
En viktig del av Henrikssons arbetsuppgifter handlar om att matcha barnens individuella mål med verksamheten på daghemmet. Hon har huvudansvaret för den pedagogiska planeringen och ser till att barnen övar sig på till exempel kompisfärdigheter eller på att vänta på sin tur.
– Eftersom barnen är så små har de ganska liknande mål. Men när jag planerar in gymnastikstunder tänker jag på att få in det som någon behöver träna, till exempel att hoppa på ett ben eller kasta boll på ett visst sätt.
Barnens utveckling gör Henriksson stolt.
– Jag har lärt barnet något och kan berätta för föräldrarna att vi har tränat en viss sak. Barnen lär sig mycket, men de visar det inte alltid hemma så föräldrarna märker utvecklingen kanske först mycket senare.
Ingen dag är den andra lik
Samlingen fortsätter och Minttu Henriksson tar fram fem saker, bland annat en kulspetspenna och en leksaksbåt, som hon gömmer under en filt. När hon drar upp filten har en av leksakerna försvunnit och barnen ska försöka komma på vilken.
Förtjusta rop och skratt fyller rummet. Det är uppenbart att också Henriksson trivs i sin roll på daghemmet.
– Jag tycker nästan allt är roligt med jobbet. Det är levande och ingen dag är sig lik. Jag blir aldrig uttråkad och är hela tiden tvungen att vara på alerten och också själv lära mig nya saker.
I slutet av samlingen är det dags att kolla vilka barn som är på plats. På golvet ligger utklippta cirklar i olika färger bland vilka barnen ska hitta sin egen färg och klistra fast cirkeln på Muminhuset på den vita tavlan.
Efter samlingen är det lunch i rummet intill. Barnen äter med god aptit av fiskbullarna och potatisen i sällskap av Henriksson och hennes kollegor.
Ett stöttande team
När lunchen är uppäten, händerna tvättade och toaletten besökt börjar vilan. För Minttu Henriksson innebär det en lugn stund för att planera verksamheten.
Hon har huvudansvaret för planeringen på daghemmet, men hon berömmer personkemin bland de anställda.
– Jag har ett bra team, både Annika och Minna är pedagogiska och har erfarenhet. Vi har samma mål och strävar efter samma saker, vilket avspeglas i barnen. Vi är konsekventa vuxna, det hjälper inte att fråga en annan vuxen om en säger nej.
– Om det inte funkar i teamet hjälper varken pengar eller fina utrymmen.
Vardagen på Fredsby daghem rullar på bra och de tre anställda turas om de olika arbetspassen. Den som har dagens första tur börjar jobba klockan 5.50, de två andra vid halv åtta eller halv nio.
Egentligen är det bara en sak som kunde vara bättre – ekonomin.
– Det finns inga pengar i staden så det är jättesvårt med materialanskaffningar, säger Henriksson.
Hon konstaterar ändå att utrymmen eller ekonomi inte är det viktigaste när man jobbar på ett daghem.
– Om det inte funkar i teamet hjälper varken pengar eller fina utrymmen.
Trivs i skogen
Fastän Minttu Henriksson utbildade sig till ungdoms- och fritidsinstruktör på Finns folkhögskola och sedan till närvårdare med inriktning på barn och unga jobbade hon de första åren av karriären på ålderdomshem.
År 2007 när hon jobbade på Lappträsk ålderdomshem fick hon en sjukdom som hindrade henne från att köra bil. Från Pernå kyrkby blev det för långt att åka till Lappträsk och då sökte hon i stället ett förskolevikariat i Forsby dit hon kunde åka buss.
Nu är Henrikssons arbetsväg så kort att hon cyklar både höst och vår. Överlag trivs hon utomhus med att åka båt, skida längdskidor och plocka svamp. Hon gillar också att gå ut i skogen med barnen – och barnen är minst lika förtjusta i utflykterna som hon.
– Vi försöker välja en veckodag då så många som möjligt är på plats och får uppleva utflykten.
När Henriksson inte vistas utomhus läser hon gärna.
– Speciellt på kvällen ska jag läsa bok.
JHL ser hon som en trygghet.
– Än så länge har jag inte behövt facket, men det är fint att JHL finns om det skulle behövas.