Kampen för rätten till semester var lång och fackförbunden har också senare fått försvara semesterns längd. Men fortfarande får alla inte semester, skriver JHL:s ordförande Päivi Niemi-Laine.
Sommaren står för dörren. Arbetstagarna väntar på sin semester för att få glömma arbetslivet en stund. Arbetstagarnas rätt till semester har varit föremål för diskussion ända sedan början av 1900-talet. Arbetsavtalslagen stiftades 1922. Där börjar semesterns historia. I arbetsavtalslagen ingick allmänna bestämmelser om en årssemester på 4–7 dagar. Arbetstagarnas rättigheter var svaga – arbetsgivaren fick diktera tidpunkten för semestern.
I början användes semestern till att tjäna extra pengar.
Kampen för den avlönade, flera veckor långa semestern pågick i tiotals år. I början användes semestern till att tjäna extra pengar. Det fanns inga tankar på sådana semestrar som vi har i dag.
Under 1900-talet blev det vanligare med olika sätt att använda fritiden. Arbetstagarna deltog i såväl fackföreningars som andra föreningars verksamhet. Nykterhetsföreningen Koitto köpte hyresrätten till Fårholmen utanför Helsingfors 1904 och gjorde ön till ett rekreationsområde för sina medlemmar. Kvinnoorganisationer ordnade sommarhemsverksamhet för arbetarkvinnor och deras barn. Stora industriella arbetsgivare tog sina arbetstagare på utflykter. På bland annat Fölisön och Högholmen öppnades folkparker där arbetarna kunde tillbringa sin fritid.
Intelligentian oroade sig för hur arbetarklassen använde fritiden. Semestrandet ansågs leda till alkoholism och fördärv.
Den första bindande semesterlagen trädde i kraft strax innan vinterkriget började. Enligt lagen hade arbetstagarna rätt till 5–12 dagar semester om året. Korttidsanställda, säsongarbetare och de som jobbade hemma omfattades inte av lagen. Arbetstagarna och arbetsgivarna debatterade hetsigt om produktiviteten skulle sjunka. Arbetstagarna ansåg att semester och rekreation förbättrade arbetstagarnas arbetsförmåga och ökade produktiviteten.
Den första semesterlagen påverkades mest av Internationella arbetsorganisationen ILO. Dess konventioner förutsatte att alla löntagare får semester.
Finländarnas levnadsstandard steg efter krigstiden och återuppbyggnaden. Semestern förlängdes till 18–24 dagar. Dessutom övergick man till fem dagars arbetsvecka. År 1972 avtalade man om semesterpremien. Följande år bestämdes det att semestern ska vara fyra veckor. Lagen om vintersemester stiftades 1977. Ändringar har gjorts också senare. Arbetsgivarna har velat förkorta semestrarna, men fackförbunden har hållit fast vid dem.
Det är viktigt att garantera alla arbetstagare en semester oberoende av arbetsförhållandets form.
Även om semesterlagen förbättrats på många sätt finns fortfarande mycket att göra: alla kan fortfarande inte fira semester. De arbetslösa har inte någon egentlig semester då arbetstid och fritid inte är en del av vardagen. Korttidsanställda måste redan under sin föregående anställning fundera på nya jobb och får inte ihop till semestrar. När arbetslivet fragmenteras är det viktigt att garantera alla arbetstagare en semester oberoende av arbetsförhållandets form.