Pepita Ehrnrooth-Jokinen öppnade en av Finlands första museibutiker och har jobbat över 50 år på museum.
– Det här är mer än ett arbete, det är ett sätt att leva, säger Ehrnrooth-Jokinen.
Pennor och tygdockor på ett bord, exklusiva ylleplädar på ett annat. I Nationalmuseets butik samsas bruksföremål med närproducerade delikatesser som alkoholfritt bubbel, honung och sockertoppar.
Shopen har stort sortiment och bjuder på ett urval från Olofsborg, Fölisön och övriga museer i Museiverkets regi. Servicekoordinatorn Pepita Ehrnrooth-Jokinen känner till varorna bättre än någon annan, det är nämligen hon som har valt ut dem.
– Dagens kunder är väldigt medvetna. Kylskåpsmagneter och vykort säljer fortfarande bra, men renodlade souvenirer går inte åt. Däremot är ätbara produkter en stigande trend.
Samtalet avbryts när en siren börjar eka mellan shopens höga stenvalv. Både besökarna och personalen skyndar ut. En kollega räcker Ehrnrooth-Jokinen en jacka.
Hon fryser lätt, men håller i övrigt huvudet kallt. Under 50 år som museianställd har hon varit med om ett och annat. Ett falskt brandalarm är ingen stor sak.
Höll improviserad privatguidning
Karriären började 1971 då hon blev trädgårdshjälp på Hvitträsk. Museet var tidigare arkitektateljé och hem för Eliel Saarinen, Herman Gesellius och Armas Lindgren med familjer.
Ehrnrooth-Jokinen växte upp ett stenkast från Hvitträsk och blev tidigt bekant med både huset och konstnärskollektivet kring det. Hennes mamma Anita Ehrnrooth jobbade som museets föreståndare och farfadern Gustafs föräldrar var goda vänner till familjen Saarinen.
– Farfar bodde med oss och jag tyckte mycket om honom. Han var trevligt sällskap och kunde berätta om historia och konst så att också barn förstod.
Under skollov och helger sålde Ehrnrooth-Jokinen biljetter på Hvitträsk och ryckte in där det behövdes. Sin första guidning höll hon som 19-åring när en känd företagschef dök upp med en grupp svenska näringslivspampar.
– Mamma var ledig den dagen, så jag fick rycka ut och hålla en improviserad privatguidning. Det gick riktigt bra! Företagschefen var också nöjd för han köpte en fin pläd till mig från museishopen.
Läs mer: Museimästare Kim Kidron: Utställningarna ska fungera som aptitretare
Vänlig och stillsam superstjärna
Genom åren har Ehrnrooth-Jokinen guidat såväl kungligheter, kändisar som vanliga dödliga. I barndomen var hon blyg, men som vuxen har hon aldrig spänt sig inför publik. Hon vet att hon kan sin sak.
Ehrnrooth-Jokinen säger att de flesta celebriteter som kom till Helsingfors på 1970–1990-talen också besökte Hvitträsk. Museet var lätt att nå och erbjöd en helhetsupplevelse med skogar, en sjö och vacker arkitektur. Många besökare blev också hennes vänner.
– För mig är alla gäster likvärdiga. Vissa niger man åt, andra niger man inte åt. Det är den enda skillnaden.
I början av 90-talet träffade hon sin blivande man då han började jobba i restaurangen på Hvitträsk. Ett par årtionden tidigare inväntade hon solnedgången på museets veranda med ingen mindre än John Travolta.
– Jag guidade Travolta i en timme. Han gav ett vänligt och stillsamt intryck.
– Det är en av de få gångerna jag blivit lite darrig i knäna på jobbet. Jag guidade honom i en timme och han gav ett vänligt och stillsamt intryck.
Extraknäcken blev vikariat som blev fast anställning. Ehrnrooth-Jokinen hittade aldrig något fullgott alternativ till att arbeta på museum.
– Som estet njuter jag av att jobba i vacker miljö. Hvitträsk är ett helhetskonstverk där varje dörrknopp, matta och möbel är specialdesignad.
Produkter som håller måttet
Ehrnrooth-Jokinen efterträdde sin mamma som museiföreståndare 1997. Hon skötte uppdraget fram till 2014, när Museiverket vid en organisationsreform gjorde sig av med alla föreståndare.
Ehrnrooth-Jokinen blev tvungen att lämna Hvitträsk och utsågs i stället till servicekoordinator vid Finlands Nationalmuseum.
– I början längtade jag tillbaka, men inte längre. Jag älskar mitt jobb och det var lätt att känna sig hemma i huset då också det har ritats av Eliel Saarinen.
Businesstänkandet som behövs i jobbet var bekant för henne sedan början av karriären. Redan på 70-talet startade hon en av Finlands första museibutiker tillsammans med sin mamma. Utbudet hade ofta anknytning till aktuella utställningar på Hvitträsk och bestod av inhemska handarbeten, grafik, smycken och keramik.
– De första åren tog vi in allt utan desto större sållning. Nuförtiden vet jag ganska bra vad människor vill ha och ibland överraskar jag dem lite, säger Ehrnrooth-Jokinen.
Rolig T-tröja storsäljare
Ungefär 85 procent av urvalet i Museiverkets museibutiker är unikt. Ibland växlar endast logotypen, andra gånger säljs en produkt enbart i en viss shop. Ehrnrooth-Jokinen tar in nya produkter till våren och när nya utställningar öppnas. Många besökare vill ha ett minne från sin upplevelse.
Ehrnrooth-Jokinen får konstant produktprov och förslag på försäljningsartiklar per e-post, men litar på sitt eget omdöme och gör ett grundligt förarbete innan hon beslutar vad som kvalar in. Det ska finnas något för alla och produkterna får inte vara förbehållna till exempel en viss folkgrupp.
– I första hand försöker jag få tag i en produkt från Finland. Om det inte går, utreder jag om det jag vill ha tillverkas i Norden eller Estland. Om inte, kollar jag om produkten finns att få från EU-området. Tyvärr är det inte alltid så.
För de flesta besökare är smärtgränsen för inköp 20 euro.
– Skolbarn har ofta högst fem euro med sig. Vi tar också fram mer exklusiva kollektioner i samarbete med konstnärer. De kan kosta flera hundra euro.
Samtliga museibutiker med Nationalmuseet som flaggskepp går enligt Ehrnrooth-Jokinen på vinst. Storsäljaren är en T-tröja med texten Museokamaa (ung. Museistoff). Den köps ofta i present till dem som går i pension eller fyller jämnt.
Som exempel på produkter som inte riktigt levde upp tillförväntningarna nämner hon ett set med handgjorda brevpapper och kuvert.
– De sålde bra ett år och när vi fick erbjudande om att köpa resten av lagret billigt slog vi till. En stor del hamnade på vårt sista chansen-bord.
Tröttnar inte på Gaudí
Vid sidan av museibutikerna har också själva museerna genomgått en betydande förvandling. Ännu på 1990-talet kunde en utställning bestå av konstverk som var utplacerade på ett bord eller upphängda på en vägg utan desto mera förklaringar.
Numera har utställningar ofta virtuella inslag och det är vanligt att utställningsobjekten sätts in i ett större sammanhang. Målet är låga trösklar och växelverkan med besökaren.
– Förr var utställningar mer exploaterande, men nu betonas annat än endast sensationsvärdet. Till exempel har museer börjat ge tillbaka föremål till de kulturer och bosättningsområden de ursprungligen tillhört, som Sameland i vårt fall.
– Museer behövs för att man ska kunna gå tillbaka men också blicka framåt.
Pepita Ehrnrooth-Jokinen säger att det hör till museernas uppgift att bilda människor och visa på olika sätt att uttrycka sig.
– Museer behövs för att man ska kunna gå tillbaka men också blicka framåt. Besökaren lär sig av det hen ser och upplevelsen sätter fart på tankarna.
Liksom sina gelikar i andra länder, erbjuder Nationalmuseet i Helsingfors ett tvärsnitt av Finlands historia från förhistoriska perioder till nutid. Samtidigt ger det utländska besökare en bild av landet.
Ehrnrooth-Jokinen uppmanar dem som är skeptiska mot museer att ge dem en chans.
– Tillbringa en timme på ett museum, jag garanterar att du blir överraskad. På Nationalmuseet finns till exempel leksaker från stenåldern till i dag, alla känner garanterat igen sig.
Utomlands besöker hon alltid de museer hon stöter på, både av eget och professionellt intresse. Den spanska arkitekten Antoni Gaudís storverk Sagrada Familia har hon besökt otaliga gånger utan att tröttna.
– Gaudí fascinerar mig för att hans byggnader är som en del av naturen. Hans stil är en underbar blandning av art nouveau och organiska arkitektur med blommor, blad, träd och fjärilsvingar.
Ska skriva ner sina minnen
Efter två år av distansarbete njuter Pepita Ehrnrooth-Jokinen av att vara tillbaka på sin arbetsplats. Hon beskriver Nationalmuseet som en mångkulturell och -professionell arbetsgemenskap med högt i tak.
Det kan ta två år att bygga upp en utställning och processen kan kräva upp till tjugo personers arbetsinsats.
– Vissa stannar bara ett tag, andra jobbar här i flera årtionden. Men stämningen är hur som helst välkomnande och utan strikta hierarkier. Alla behövs.
I framtiden ska Nationalmuseet ha ännu bättre förutsättningar för att arrangera stora internationella utställningar. Den nya tillbyggnaden Atlas väntas stå klar 2025. Då jobbar Ehrnrooth-Jokinen inte längre där.
Hon har redan skjutit upp pensionen en gång, men i september nästa år är det dags. Hon tycker ändå att tillbyggnaden är en bra idé – och tror också att Eliel Saarinen själv skulle ha gillat planerna.
– Jag tror att han skulle ha klappat i händerna och sagt: Go for it! Han bytte själv stil flera gånger under sin karriär.
Som pensionär ska hon bland annat ägna sig åt sitt intresse för gamla amerikanska bilar, arkitektur och konst. Hon planerar också att skriva en bok – naturligtvis om Hvitträsk.
– Jag har mycket specialkunskap som går förlorad om den inte skrivs ner. Hvitträsk är och förblir mitt hjärtas hus.