Efter riksdagsvalet var lobbarna i farten. Innan regeringsprogrammet blev klart försiggick ett stort politiskt spel i bakgrunden.
Fackrörelsen strejkar och förhandlar, men hur bra är den på att lobba? Inom dagens politik sysslar så gott som alla samhälleliga aktörer med lobbning, så även fackförbunden måste vara med i spelet.
Lobbning är en typ av nätverksartad samhällspåverkan. Under vårens regeringsförhandlingar tävlade bland annat olika intresse-, medborgar- och näringslivsorganisationer, storföretag och kommunikationsbyråer anställda av företagskunder om att få in sina idéer i regeringsprogrammet.
Fackförbunden och de centrala löntagarorganisationerna väger inte lika tungt i lobbningsspelet som näringslivet och Kommunförbundet. Det framkommer ur justitieministeriets undersökning Kohti avoimempaa lobbausta: Lobbauksen nykytila Suomessa valtiollisella tasolla, som för två år sedan kartlade lobbyverksamhetens nuläge i Finland på statlig nivå.
Forskningsprojektet leddes av Mika Skippari från Jyväskylä universitet, som berättar att undersökningen inte ger något direkt svar på varför fackförbunden har en så förhållandevis svag roll eller varför rollen har försvagats.
– Traditionellt har man tänkt att korporativismen har en stark roll i Finland. Våra undersökningsresultat stöder inte detta traditionella perspektiv.
Korporativism avser i det här sammanhanget ett samhällssystem där yrkesgrupper (korporationer) som består av arbetsgivarförbund och fackförbund har makt över lagstiftningen.
Blev fackförbunden efter?
Korporativismens och trepartsmodellens roll har minskat dramatiskt i Finland från början av 2000-talet till idag.
På de inkomstpolitiska helhetsuppgörelsernas (”inpo”, ”tupo”) tid bereddes merparten av Finlands sociallagstiftning och utbildningslagstiftning samt i praktiken all arbetslivsrelaterad lagstiftning via trepartsmodellen, det vill säga som ett samarbete mellan statsmakten, fackrörelsen och arbetsgivarorganisationerna.
Finlands näringsliv EK, som representerar privatsektorns arbetsgivare i Finland, frånsade sig inpo-systemet på 2010-talet. Samtidigt minskade de centrala löntagarorganisationerna FFC:s, STTK:s och Akavas samt korporativismens roll i Finlands politiska system.
I Finland började man lära sig lobba på 1990-talet när landet gick med i Europeiska unionen. På EU-nivå var korporativism inte lika känt som inom Finlands nationella lagstiftningsarbete, så även fackrörelsen och näringslivet i Finland måste anamma lobbningens ABC.
– Fackrörelsen kan behöva bli bättre på påverkansarbete. statsvetenskap Matti Ylönen
Samtidigt föddes även kommunikationsbyråer som erbjöd sina lobbningskunskaper i synnerhet när det gällde kommunikation med Bryssel. Småningom spred sig verksamheten även till den nationella politiken – och nu kan den anses vara en oskiljaktig del av Finlands politiska system.
Universitetslektor och doktor i statsvetenskap Matti Ylönen har forskat i påverkansarbete och kommunikationsbyråernas lobbningsroll. Han lyfter fram observationer om fackrörelsens roll i lobbningsspelet. Ylönen undersökte temat i boken Viestintätoimistojen valta – Politiikan uudet pelurit (ung. ’kommunikationsbyråernas makt – nya spelare i politiken’) som han publicerade i fjol tillsammans med Mona Mannevuo och Nina Kari.
– Fackrörelsen kan behöva bli bättre på påverkansarbete. Finland har länge gått i en riktning där korporativismen har försvagats och inte varit särdeles populär inom politiken. I vår forskning framkom till och med en ganska kraftig misstänksamhet gentemot korporativism bland kommunikationsbyråernas lobbare, säger Ylönen.
Ylönen påpekar att påverkansarbetet måste vara planmässigt och kontakten med beslutsfattarna kontinuerlig för att man ska klara sig i lobbningsspelet.
Har den positionella makten förlorats?
JHL:s chef för samhällspåverkan Vesa Mauriala är på samma linje med Ylönen. Han betonar att fackförbunden inte längre kan lita på att representanter för fackförbund eller löntagarorganisationer automatiskt kallas till tjänstemännens och de ledande politikernas bord.
Mauriala kallar detta för positionell makt. Han anser att den till stora delar blivit kvar i det förflutna.
– Det är inte längre lätt att lyfta fram frågor för politisk debatt via traditionell sakjournalism.
Det finns två orsaker till det: fackrörelsens ställning har förändrats och mediemiljön likaså. Om en organisation tar ställning till någonting på sitt möte överskrider det inte längre nyhetströskeln.
Mauriala påverkar att ett fackförbund fortfarande kan få mediernas uppmärksamhet om mediekommunikationen sker mera via vanliga medlemmar.
– Det syntes till exempel i JHL:s senaste arbetskonflikter. Organisationens ställningstaganden är inte det bästa sättet att få genomslag för meddelandet. I stället behöver medierna höra de strejkande medlemmarnas röster och historier, säger Mauriala.
Han betonar att nutiden ställer högre krav på argumentation och sanningsenliga fakta. Ett bra sätt att få både mediernas och beslutsfattarnas uppmärksamhet är att argumentera väl. Argumenten måste basera sig på forskningskunskap som medier och beslutsfattare inte annars har tillgång till.
– Grundavsikten med lobbningen är att hjälpa lagberedarna skapa bra lagstiftning. Bara fackförbunden har sakkunskap om sina medlemmars arbetsliv och arbetsfält. Statliga tjänstemän som bereder regleringen av arbetsliv och utbildning har sällan tillgång till denna information, konstaterar Mauriala.
Är lobbning oetiskt?
Lobbning sker via såväl officiella som inofficiella påverkanskanaler. Justitieministeriets undersökning visar att inofficiell påverkan har en betydande roll i lobbningen i synnerhet när det gäller att få tillgång till information och skapa förtroliga relationer till beslutsfattarna.
Inofficiell påverkan är också den del av lobbningen som oftast höljs i dunkel och inte syns i offentliga dokument.
Forskning tyder på att lobbning framför allt är professionell och planmässig verksamhet. Syftet är att bygga upp förtroende mellan lobbare och beslutsfattare genom att skapa långvariga relationer.
Ordet lobbning har haft en rätt negativ klang i Finland. Verksamheten har ofta ansetts vara fiffel som sker i hemliga kabinetter, där politiker och tjänstemän viker sig för storkapitalet vid beredningen av lagar.
Lobbning präglas ofta av förtegenhet, eftersom politiker eller tjänstemän sällan vill erkänna att deras beslut kan påverkas av lobbning. Företag vill ofta inte heller avslöja med vilka metoder de lobbar och vem de försöker påverka.
Ordet lobbning har haft en rätt negativ klang i Finland.
Orsaken till hemlighetsmakeriet är att lobbning ofta rör sig på gränsen till korruption. En tjänsteman eller politiker flörtar alltid med korruption om hen överlåter sin berednings- eller beslutsfattarmakt till en part som inte är bunden av tjänsteansvar eller politiskt ansvar.
För att göra relationerna mellan lobbning och politiska beslut mer transparenta har olika länder stiftat lagar om öppenhet i kommunikationen mellan lobbare och beslutsfattare. Även i Finland har man i år stiftat en lag om ett öppenhetsregister, som offentliggör beslutsfattarnas kontakter till lobbare.
För att tvätta lobbningens smutsiga ansikte har lobbarna i Finland också fått ett eget språkrör: Edunvalvontafoorumi (ung. ’intressebevakningsforumet’). Forumet är en lös sammanslutning som publicerar ställningstaganden och etiska handlingsanvisningar för lobbare. Deras grundbudskap är att lobbning är en viktig del av lagstiftningsarbetet, eftersom det ger olika ståndpunkter gällande effekter av lagar bättre möjligheter att bli hörda.
Påverkan på alla nivåer
Vesa Mauriala framtonar att påverkansarbete måste göras på alla nivåer inom fackförbunden om de vill klara sig i lobbningsspelet. Till exempel måste fackliga funktionärer som är specialiserade på specifika branscher hålla sig uppdaterade om lagstiftningsändringar inom sin bransch och eftersträva att påverka dem.
Påverkansarbete måste göras på alla nivåer inom fackförbunden. Vesa Mauriala
Ett exempel på detta är vårdassistenternas roll och den relaterade lagstiftningen. Efter långvarigt påverkansarbete av JHL har vårdassistenternas uppgift skrivits in i lagen, men det finns ingen särskild examen för vårdassistenter i Finland. För närvarande är det fråga om behörighet som man kan uppnå genom att avlägga delar av en närvårdarexamen, men man kan inte få ett egentligt examensbevis över vårdassistentutbildning.
Ekonomidirektör Anne Karjalainen deltar i att främja vårdassistenternas ställning vid JHL, eftersom hon är förtrogen med temat som tidigare rektor för JHL-institutet. Karjalainen hoppas att det finländska utbildningssystemet också skulle få examenshelheter som är mindre än grundläggande yrkesexamina. Sådana är redan i bruk i Europa. En 60 kompetenspoängs vårdassistentexamen skulle kunna vara en sådan examen.
– Om personen redan är i arbetslivet är små kompetenshelheter mycket mer ändamålsenliga än hela yrkesexamina. De är lättare att avlägga vid sidan av arbetet. I fortsättningen behöver Finland fastställa närmare hurdana dessa mindre studiehelheter kunde vara och hur de skulle intygas, berättar Karjalainen om ett av JHL:s lobbningsmål.
Kontakt med medier i god tid
Påverkansarbetet får inte ske bara på nationell nivå. JHL:s medlemskår består till stora delar av personer som arbetar inom kommuner och välfärdsområden, så det är även viktigt att påverka på dessa nivåer.
Marja-Liisa Vuorenpää-Vainiola har utrett lokal påverkan i sitt lärdomsprov. Hon arbetar på JHL som sakkunnig för regional verksamhet vid Inre Finlands regionkontor.
– Det lokala påverkansarbetet inom JHL varierar mycket. Det finns föreningar där man kontinuerligt och planmässigt jobbar med det, men också föreningar där man inte gör det alls, berättar Vuorenpää-Vainiola om sina centrala observationer.
JHL:s lokala påverkan behövs till exempel om en kommun planerar att lägga ut sina kosthållstjänster eller det är omställningsförhandlingar på kommande.
Vuorenpää-Vainiola anser att föreningarnas styrelser systematiskt borde hålla kontakt med beslutsfattare, tjänstemän och medier på områdes- och kommunnivå. Kontakterna borde finnas redan innan något händer.
– Många föreningar har inga mediekontakter alls. Marja-Liisa Vuorenpää-Vainiola
– Det fungerar inte att börja påverka och skapa kontakter först när planerna att lägga ut en offentligt producerad tjänst redan är långt gångna. I det skedet är det redan omöjligt att påverka de åtgärder som berör personalens ställning, säger Vuorenpää-Vainiola.
Hon betonar att varje förening borde ha en påverkansplan och hålla kontakt med påverkare över partigränserna. Även kontakterna med lokala medier borde vara i skick.
– Många föreningar har inga mediekontakter alls, konstaterar Vuorenpää-Vainiola.
Sammanfattat hoppas Vuorenpää-Vainiola att allt fler JHL-föreningar skulle ha ett mer förutseende och planerande grepp när det gäller lokalt påverkansarbete.