Ägaren till en travhäst ska ha tio i religion och fyra i matematik. Det betyder att hobbyn kräver en stark tro och förtroende för hästen och även lite fickpengar. Vissa anser att det är en gentlemans sätt att bli fattig!
Från början av 90-talet, i nästan 30 år, har jag ägt andelar i travhästar. Nu äger jag en tredjedel av en häst med namnet Carneval tillsammans med ett par som har ett stall i Sjundeå.
I travkretsar är det relativt vanligt att en häst har flera ägare. Vissa djur har tiotals, rentav hundratals delägare.
Det är dessutom en praktisk lösning att vara delägare eftersom kostnaderna då inte blir oskäliga och man inte behöver använda hela sin fritid på att sköta om hästen.
Carneval är ett fyra år gammalt finnhäststo. Hon är snäll och människovänlig, men ändå temperamentsfull. Carneval är helt enkelt en dynamisk fröken och minsann ingen slöfock.
Jag hälsar på Carneval flera gånger i veckan och fungerar dessutom som hennes tränare. Det är en bekant och trevlig uppgift. Jag har även tidigare tränat travare, men tänker inte bli travkusk. Mitt temperament är alltför hett för den uppgiften.
Vi köpte Carneval som treåring, alltså som relativt gammal, av en uppfödare i Nastola. Hon har inte ännu inlett sin tävlingskarriär, men målet är att hon ska starta första gången senast som femåring.
Till min natur är jag realist: varje häst blir inte en tävlingskomet, knappast heller Carneval, men jag hoppas att hon får en lång och alltmer framgångsrik tävlingskarriär.
Travsport upplevs ofta som en hobby för äldre män. Den uppfattningen är inte helt fel. Därför hoppas jag att även yngre skulle bli intresserade av sporten. Det finns redan glädjande många unga travkuskar, både manliga och kvinnliga, men vi behöver dem också inom träningen och på läktaren.