Jens Grönholm, alias JAG, hörde rapmusik som nioåring – och blev fast direkt. Drygt tio år senare skrev han egen musik, rappade på klubbar och fick chansen att uppträda på den amerikanska rapparen Ice Cubes konsert.
En eftermiddag våren 2008 ringde ungdomsledaren Jens Grönholms telefon mitt under arbetsdagen. På tråden fanns kompisen och musikproducenten Patte Gripenwaldt, alias Bluf. Han bad Grönholm sätta sig och släppte sedan nyheten: duon skulle värma upp inför rapstjärnan Ice Cubes konsert i Helsingfors ishall.
– Jag visste att Patte skickat några av våra låtar till arrangörerna, men det som hände överträffade mina vildaste fantasier. Vi hade inte ens gett ut någon skiva och skulle uppträda inför en publik på flera tusen!
– Vi hade inte ens gett ut någon skiva och skulle uppträda för flera tusen!
Grönholms musik spelades första gången på radio 2006, vilket ledde till en livespelning med bland annat Redrama på klubben Tavastia i Helsingfors. Efter det uppträdde han både i hemlandet och utomlands. Att stå på scenen i ishallen var ändå något helt annat.
– När giget började hasplade jag ur mig de första textraderna med skakig röst, sedan började det löpa. Inget klår känslan av att uppträda inför livepublik. Varken då eller nu.
Han önskar att han haft ett foto som minne från händelsen, men så är inte fallet. I själva verket träffade han aldrig Ice Cube ansikte mot ansikte.
– Jag såg honom inte alls bakom scenen och var för blyg för att gå fram och prata med hans säkerhetsvakter.
Egna låtar och räder i brorsans garderob
Grönholm hörde sin första raplåt, Whatta Man av Salt ’N’ Pepa, som nioåring. Kort därefter började han kolla på tv-serien Fresh Prince i Bel Air, där hiphopkulturen hade en stor roll.
– Det var nytt, spännande och sjukt nice. Jag började skriva raplåtar och gjorde räder i min äldre brors garderob i jakt på löst sittande kläder.
Samtidigt föddes artistnamnet JAG, som i sin enkelhet består av Grönholms initialer (han heter Anton i andra namn). Han säger att han i efterskott ångrat sitt namnval flera gånger, speciellt efter att musiken blev digital och började strömmas.
– Det var nytt, spännande och sjukt nice.
– Det är svårt att hitta min musik via söktjänster på nätet, åtminstone om man endast söker på JAG utan att lägga till namnet på någon av mina låtar.
I sina första låttexter försökte Jens Grönholm vara så finurlig som möjligt och använde rikligt med rim, ordlekar och metaforer. Numera skriver han ofta mer personligt om sitt liv, politik och världsläget. Texten tillkommer ofta före beaten, det vill säga bakgrundsrytmen. Ibland dyker en enstaka rad upp i huvudet, andra gånger blir nästan hela texten till på en gång.
Grönholm gör 90-talsrap eller så kallad boom-bap. Soundet baserar sig på soul-, funk- eller jazzsampel, som man tagit ur sitt sammanhang och trixat lite med. Stilen lägger stor vikt vid själva rappandet: man ska vara tekniskt bra och ha saker att säga.
Trist att hela genren stämplas som osund
Under årens lopp har Grönholm gett ut tre fullängdare och tre ep:n med upp till fem låtar var. Den senaste skivan Real Talk utkom 2020. Alla låtarna på den är på engelska, men Grönholm planerar att småningom ge ut musik också på finska.
Han vill inte skriva någon på näsan, utan säger att det är upp till lyssnaren själv vad hen får ut av musiken; någon blir kanske på gott humör medan en annan får stöd i en svår situation. Grönholm riktar sig inte till någon speciell målgrupp, men gissar att de flesta som gillar hans musik är i åldern 30–40 år.
– Det räcker inte med en cool stil om rapparen inte har något budskap att framföra.
Hans egna förebilder – Nas, The Notorious B.I.G., Cypress Hill, Eminem för att nämna några – har också hängt med sedan 1990-talet.
– Bra rap får huvudet att svänga. Den får gärna innehålla bitar av gammal soul eller funk och vara tekniskt bra. Det räcker inte med att ha en cool stil om rapparen mumlar och inte har något budskap att framföra.
Rapmusik har ibland kritiserats för att vara våldsbejakande och ha en negativ kvinnosyn.
Förra hösten fick mordet på den svenska rapparen Eínar, som troddes ha kopplingar till gängvåld, stor uppmärksamhet.
Grönholm påpekar att det finns dåliga influenser i alla musikstilar, men i och med att texten har en så framträdande roll i rapmusik, är de lätta att lägga märke till där.
– Det känns trist att en liten del av rapmusikerna får stämpla hela genren fastän de flesta har helt sunda värderingar, säger han.
Kreativa processen och växelverkan viktigast
Jens Grönholm jobbar som ungdomsledare på Helsingfors stads ungdomstjänster. Hälften av arbetstiden gör han kontorsjobb och resten tillbringar han på ungdomsgården Kipinä i Östra centrum, Helsingfors.
På ungdomsgården finns tre musikstudior där han hjälper ungdomar att skriva, producera och spela in sin musik.
– Jag gillar verkligen mitt jobb, det är härligt att jobba med ungdomar som är fulla av iver och talang.
Han erkänner att han bär på en dröm om att få jobba med musik på heltid. Samtidigt är han medveten om att det är svårt att livnära sig på 90-talsrap i Finland.
– Det är härligt att jobba med ungdomar som är fulla av iver och talang.
Även på hobbybasis ger musiken honom ändå väldigt mycket. Viktigast är den kreativa processen och växelverkan med publiken under spelningar. De yttre attributen som förknippas med genren är av underordnad betydelse.
– Den lösa klädstilen och vissa manér hänger kvar sedan ungdomen, men jag har nog aldrig rört mig med tjocka sedelbuntar eller guldkedjor, säger Grönholm.
Under sin musikkarriär har han samarbetat med artister som Trainspotters, King Leez och Cleo. Just nu söker han aktivt fler samarbetspartner i USA.
– Mina musikaliska förebilder är amerikanska och vid sidan om en längre turné i Europa drömmer jag om att uppträda i New York. Efter den upplevelsen kunde jag nästan lägga micken på hyllan.
