I jobbet med flyktingbarn ska man ha hjärtat på rätt ställe och våga lita på sin magkänsla.
– Jag försöker stå stadigt i stormarna och tänka att barnen inte kan rå för vad de har i bagaget, säger handledaren Johanna Granberg på kombihemmet Taberna.
I ett beigemålat hus på landsbygden i österbottniska Oravais bor familjen Annorlunda. De äter, sover och umgås som vilken annan familj som helst. Men ingen av dem är släkt med varandra och vissa saknar ett gemensamt språk.
Huset kallas Taberna och har tidigare varit bland annat bybutik. Sedan slutet av 1990-talet har det fungerat som hem för ensamkommande flyktingbarn från till exempel Somalia, Afghanistan, Irak, Jemen och Belarus.
– Jobbet känns meningsfullt eftersom man direkt kan påverka barnens uppväxt.
En sommareftermiddag doftar det av nybryggt kaffe ända ut i trapphuset. Ett par tonåringar äter glass i mjuka korgstolar. I salen pågår ett parti Rummikub.
– Vi försöker skapa en hemlik och trygg vardag för barnen. Trots att de inte bor med sin egen familj, ska de ha en möjlighet att lyckas i livet, säger Johanna Granberg.
Hon är en av de nio handledare som turas om att axla rollen som förälder i familjen Annorlunda, som de ofta kallar sig. Granberg bekantade sig med flyktingarbetet medan hon studerade till socionom och visste genast att det var hennes grej.
– Jobbet känns meningsfullt eftersom man direkt kan påverka barnens uppväxt. Samtidigt som jag följt flera av våra tonåringar sedan tidig barndom, har jag själv mognat som person.
Familjevardag i tre skift
Arbetet på Taberna sker i tre skift. Personalen ser till att barnen går till skolan, de handlar, städar och förbereder måltider.
Kvällstid skjutsar de barnen till hobbyer och lagar mat. De anställda turas också om att ha vaknatt.
– Friheten är ett stort plus, även om vi får stå ut med en del byråkrati.
Jobbet är praktiskt och handledarna har goda möjligheter att planera sina arbetsdagar enligt eget omdöme.
– Friheten är ett stort plus, även om vi får stå ut med en del byråkrati, säger Granberg.
Just nu finns det sex barn mellan 12 och 16 år på Taberna. Vissa har bott på husets övre våning största delen av sitt liv, andra har anlänt till Oravais för ett par år sedan.
Rummen är enkelt inredda, men barnen har möjlighet att piffa upp dem enligt tycke och smak. Någon har klistrat upp fotbollsspelaren Ronaldo på dörren, en annan har nålat upp sin hemlands flagga och en vers på arabiska ovanför sängen.
Handledarna försöker hitta sätt att nå fram till barnen som individer. Johanna Granberg är musikintresserad och använder ofta musik för att skapa den första kontakten.
– Det märks ganska snabbt vilka vuxna och barn som klickar. Som tur är har vi handledare väldigt olika bakgrund och ålder, så det finns att välja mellan.
När barnen kommer till Oravais får de tusen timmar språkundervisning innan de börjar i en vanlig skolklass. En del av personalen talar också andra språk än finska eller svenska.
– I början kommunicerar vi ofta med hjälp av programmet Google translate. Vid behov använder vi tolk.
Granberg påpekar att det tar sin tid att få barnens förtroende, speciellt om de saknat vuxna förebilder eller blivit väldigt sårade av vuxna förut.
– Jag försöker stå stadigt i stormarna och tänka att barnen inte kan rå för vad de har i bagaget.
Väljer sina strider
Ett av rummet på andra våningen står tomt. Sedan 2019 är Taberna ett kombihem, vilket innebär att barn kan inkvarteras där också i väntan på asylbeslut – ibland på mycket kort varsel.
Beslutet kan dröja ett år och väntan kan vara väldigt jobbig.
– Om barnet nekas uppehållstillstånd, ser vi tillsammans över situationen och vilka möjligheter det till exempel finns att överklaga. Det viktigaste är att prata och finnas till hands.
De flesta ensamkommande flyktingbarn har kontakt med sina föräldrar eller någon annan familjemedlem. Personalen hjälper dem att stå i förbindelse med hemländernas kulturer till exempel genom valet av maträtter. Även om hemmet är religionsfritt, har barnen också rätt att utöva sin religion.
Varje barn har en egenhandledare, en socialarbetare samt en företrädare som bistår dem i juridiska ärenden. Personalen inom flyktingarbetet antas följa samma regler som barnskyddet, men har inte samma rättigheter som en barnskyddsenhet.
– Vi får till exempel inte ta telefoner av ungdomarna eller begränsa användningen av dem. Det är ett stort problem, eftersom onlinespel är väldigt beroendeframkallande.
– Ibland får vi kämpa länge med att införa vissa rutiner. Det lönar sig ändå inte att strida om allt.
Ganska ofta när Granberg försöker få tonåringarna att hjälpa till kontrar de med ett ”Du får ju betalt för det här”. Ju äldre barnen blir, desto svårare är det att ställa absoluta krav på dem.
– Ibland får vi kämpa länge med att införa vissa rutiner. När det plötsligt börjar funka per automatik, känns det som en stor seger. Det lönar sig ändå inte att strida om allt.
En osäker bransch
De första flyktingarna kom till Oravais 1997. Johanna Granberg anser att byn är en bra plats för barnen. De har mer rörelsefrihet än på störrre orter och via hobbyer, speciellt fotboll, har många hittat en gemenskap utanför hemmet.
Hon har kontakt med många barn som hon lärt känna under de tio år hon jobbat med flyktingar. En flicka som vuxit upp på Taberna har blivit som en extra syster i hennes barndomsfamilj.
Personalen får sällan positiv feedback av barnen i realtid. I efterskott kan de däremot säga att de saknar personalen och Taberna. I vardagen hämtar Granberg stöd i den kollegiala gemenskapen och en stundvis rätt så kärv humor.
Trots att de vuxna i familjen Annorlunda jobbar långsiktigt, är de medvetna om att de valt en osäker bransch.
– Ifall inga flyktingbarn tar sig till Finland, blir vi alla utan arbete. Det är något vi måste leva med.