Högsta domstolen tolkade undantagsvis förmånlighetsprincipen till arbetsgivarens fördel i ett avgörande om förlängning av arbetstiden enligt konkurrenskraftsavtalet.
Den 30 juni 2022 gav högsta domstolen ett prejudikat (HD 2022:45) som har väckt mycket kritik. I ärendet bedömdes en konflikt mellan arbetsavtalet och kollektivavtalet beträffande arbetstidsvillkoret.
Domstolens beslut avgjorde rätten att på basis av kollektivavtal förlänga arbetstagarens arbetstid från den arbetstid som avtalats i arbetsavtalet, och därmed försämra arbetstagarens förmåner. Ärendet gällde kollektivavtalet för högre tjänstemän i planerings- och konsultbranschen och tillämpning av den förlängning av arbetstiden som inkluderades i konkurrenskraftsavtalet 2016.
Högsta domstolens beslut var avvikande. Inom arbetsrätten har det funnits en etablerad praxis att följa den så kallade förmånlighetsprincipen, som baserar sig på principen om skydd för arbetstagare. Enligt förmånlighetsprincipen ska en konflikt mellan olika normer som reglerar anställningsvillkoren lösas till arbetstagarens fördel. På basis av denna princip har man ansett att arbetsgivaren måste tillämpa ett arbetsavtalsvillkor som är fördelaktigare för arbetstagaren i stället för bestämmelsen i kollektivavtalet. Högsta domstolen (HD) har tillämpat förmånlighetsprincipen i flera av sina avgöranden.
Arbetsgivaren hade rätt att försämra anställningsvillkoren
Enligt arbetsavtalet var arbetstagarens ordinarie arbetstid 37,5 timmar i veckan. Enligt en kollektivavtalsbestämmelse som baserade sig på det s.k. konkurrenskraftsavtalet avtalade arbetstagar- och arbetsgivarparterna lokalt hur den årliga förlängningen av arbetstiden med 24 timmar skulle genomföras på respektive arbetsplats. I ett arbetsgivarbolag hade man ingått ett lokalt avtal i enlighet med kollektivavtalet, och veckoarbetstiden förlängdes med en halv timme.
Högsta domstolen ansåg att det hade varit möjligt att genom kollektivavtal komma överens om en dylik försämring av arbetstidsvillkoret.
Högsta domstolen ansåg att det hade varit möjligt att genom kollektivavtal komma överens om en dylik försämring av arbetstidsvillkoret. Prejudikatet väckte mycket kritik bland rättslärda. Högsta domstolen ansåg det vara uppenbart att inte endast arbetsdomstolen kunde vara behörig i frågan, utan även de allmänna domstolarna (tingsrätten, hovrätten och högsta domstolen) var behöriga.
Enligt högsta domstolen stödde ordvalet i kollektivavtalet för högre tjänstemän i planerings- och konsultbranschen en tolkning enligt vilken förlängningen av arbetstiden gällde alla högre tjänstemän. Domstolen ansåg att det bland annat på grund av ordvalet och målsättningarna i konkurrenskraftsavtalet var uppenbart att villkoret skulle tillämpas på alla arbetstagare som omfattades av det, oavsett förmånlighetsprincipen.
Läs mer: Juristen svarar: Vad har ändrats i arbetslagstiftningen?
Försämringen var inte oskälig
Det var inte heller fråga om en ändring som så väsentligt försämrade arbetstagarnas arbetsavtalsvillkor att det kunde anses vara oskäligt. Lösningen gällde en situation där förmånlighetsprincipen hade uteslutits på beslut av kollektivavtalsparterna. I sitt beslut har högsta domstolen inte heller ansett att förmånlighetsprincipen hindrar kollektivavtalsparterna från att undantagsvis avtala om att kollektivavtalsbestämmelserna ska följas som maximivillkor.
Med sitt prejudikat drog högsta domstolen alltså riktlinjen att kollektivavtalet kan ändra ett uttryckligt villkor i arbetsavtalet till arbetstagarens nackdel om det inte är fråga om en väsentlig försämring av villkoren. Domstolen konstaterade att kollektivavtalsparternas uttryckliga syfte tydligt måste framkomma i kollektivavtalet eller vara uppenbart på något annat sätt. Man presenterade emellertid inga närmare exempel på hur väsentliga försämringar av arbetsavtalets villkor utgående från kollektivavtalet skulle se ut. Högsta domstolen betonade också att det är avvikande att försämra arbetsavtalets villkor med kollektivavtal.
Mika Hämäläinen är JHL:s chef för området för juridiska ärenden och chefsjurist.