31.8.2022

Juristen svarar: Vad har ändrats i arbetslagstiftningen?

I augusti trädde lagändringar som förbättrar ställningen för dem som har arbetsavtal med varierande arbetstid i kraft. Samtidigt verkställdes EU:s arbetsvillkorsdirektiv.

Arbetsavtal med varierande arbetstid innebär avtal där arbetstagaren förbinder sig till att komma på jobb vid behov då hen blir kallad till arbetet  eller avtal där parterna i stället för en fast arbetstid har kommit överens om att arbetstiden varierar mellan vissa timantal (till exempel 0–30 eller 5–25 timmar i veckan).

Arbetslagstiftningen beträffande avtal med varierande arbetstid ändrades i augusti. Arbetsgivaren har nu en allt strängare skyldighet att se till att arbetstidsvillkoret motsvarar det verkliga behovet av arbetskraft.

Enligt lagen är det inte tillåtet att på arbetsgivarens initiativ komma överens om varierande arbetstid om behovet av arbetskraft i själva verket är fast. Man får inte heller komma överens om en minimiarbetstid inom varierande arbetstid som är mindre än behovet av arbetskraft förutsätter. 

Om det regelbundet finns ett behov av arbete för minst 15 timmar i veckan, får arbetsgivaren inte erbjuda ett arbetsavtal där arbetstiden fastställs till 5–30 timmar. Arbetstiden ska vara minst 15 timmar.

Arbetstiden ska granskas årligen

Arbetsgivaren ska granska utfallet av den överenskomna arbetstiden med minst 12 månaders mellanrum. Om utfallet av arbetstimmarna och behovet av arbetskraft visar att minimiarbetstiden behöver höjas, ska arbetsgivaren erbjuda arbetstagaren ändring av arbetstidsvillkoret för att motsvara det uppkomna behovet.

Arbetsgivaren ska meddela arbetstagaren när granskningen är utförd. Om arbetstagaren eller dennas företrädare begär att få en skriftlig utredning av resultatet av granskningen, ska arbetsgivaren ge den.

Arbetsgivaren ska se till att arbetstidsvillkoret motsvarar behovet av arbetskraft.

Beträffande granskningen av arbetstid och erbjudande av arbete kan man i kollektivavtalen komma överens om annat än det som lagen föreskriver. Så har man gjort till exempel i kollektivavtalet för den privata socialservicebranschen (webblänk på finska).

I fortsättningen måste arbetsgivaren betala en skälig ersättning till en arbetstagare med avtal om varierande arbetstid om arbetsgivaren avbokar ett skift som antecknats i arbetsskiftsförteckningen mindre än 48 timmar innan skiftet inleds.

EU-direktivet ökar öppenheten och förutsägbarheten

Dessutom verkställdes EU:s arbetsvillkorsdirektiv i augusti. För att omsätta det i praktiken stadgade man om ändringar som ökar anställningsvillkorens öppenhet och förutsägbarhet.

I fortsättningen ska en skriftlig utredning om anställningsvillkoren ges snabbare och också beträffande korta anställningar. Oftast framkommer största delen av de uppgifter som krävs redan i det skriftliga arbetsavtalet men om inget skriftligt avtal finns eller om inte alla de uppgifter som nämns i arbetsavtalslagen 2 kap. 4 § framkommer där, ska arbetsgivaren ge en skriftlig utredning av dem.

En utredning om de allra mest centrala uppgifterna ska ges inom sju dagar från att arbetet inletts och om resten inom en månad.  

En skriftlig utredning om anställningsvillkoren ska ges också beträffande korta anställningar.

Om arbetsgivaren har på lagen eller kollektivavtalet baserad skyldighet att erbjuda arbetstagaren utbildning, ska utbildningen vara gratis (arbetsavtalslagen, det nya 2 kap 19 §). Den tid som åtgår för denna utbildning räknas som arbetstid.

Motsvarande ändringar som direktivet förutsätter gjordes också i statstjänstemannalagen och lagen om kommunala tjänsteinnehavare. 

Rum för förbättring

De ändringar som nu genomförts förbättrar ställningen för dem som arbetar med varierande arbetstid. Man kan ändå inte vara helt nöjd med regleringen ännu.

Granskningen av arbetstidens stabilisering har fortfarande inte utvidgats till att omfatta dem som utför fast deltidsarbete, även om fastställd granskning av arbetstidsvillkoret vore viktigt också för dem.

Man kan också anse att det är ojust att utredningen över utförd granskning av arbetstiden inte ges till arbetstagaren utan att hen separat ber om det.

Keijo Tarnanen är jurist vid JHL:s område för juridiska ärenden.