Närvårdaren Sofia Salokorpi var en av de första som började jobba på den nya avdelningen för coronapatienter K5 på Mejlans triangelsjukhus i Helsingfors. Hon sköter coronapatienter varje dag, men är inte rädd.
– Risken för att jag blir smittad är större i mataffären eller i spårvagnen, säger hon.
”Jag var osäker och rädd när jag gick till mitt första morgonpass på Mejlans K5. Jag var orolig att jag inte skulle klara av jobbet med coronapatienterna. Men jag fick ett varmt bemötande av mina nya arbetskamrater och en mycket professionell handledning. Efter det var det lätt att känna sig som en i arbetsteamet. Jag vågar också fråga om jag inte vet någonting. Nu har jag redan fått handleda några av de nya vårdare som börjat efter mig.”
Så berättar JHL-anslutna närvårdaren Sofia Salokorpi om hur det var att börja på den nya avdelningen för koronapatienter på Mejlans triangelsjukhus i Helsingfors.
Arbetet på coronaavdelningen K5 är ett treskiftsjobb. Avdelningen har 28 patientplatser och där jobbar totalt över 50 sjukskötare, närvårdare och primärskötare. En del av läkarna på avdelningen forskar i sjukdomen.
Den första veckan fick Salokorpi lära sig arbetet på avdelningen och lära känna sina nya arbetskamrater. Det fanns bara tio patienter på avdelningen, medan hela personalen började direkt. Alla i teamet kom från olika ställen och nästan alla var obekanta för varandra.
– Det tar tid att lära känna folk så att man kan jobba bra ihop.
– Patienterna ser inte vårdarnas ansikten eller vem som kommer in i rummet.
Vårdarna jobbar alltid i arbetspar: sjukskötare och närvårdare eller två sjukskötare. När ett arbetspar förbereder sig på att gå in i ett patientrum kollar båda att den andra har all skyddsutrustning på. De klär på sig skyddsmössa, kirurgisk ansiktsmask, visir, handskar och en lång skyddsrock, ett förkläde med långa ärmar eller en skyddsoverall. Om någon glömmer bort en skyddsåtgärd är det en risk för alla.
Masker försvårar kommunikationen
Salokorpi säger att det tar några minuter att klä på sig skyddsutrustningen.
– Med skyddsutrustningen på blir man varm! Kommunikationen löper inte så bra eftersom man pratar bakom masken och visiret. Patienterna har syremask, och de ser inte vårdarnas ansikten och vet inte vem som kommer in i rummet. Ibland hör man inte vad den andra säger och den som talar får upprepa sig.
– Ibland hör man inte vad den andra säger och den som talar får upprepa sig.
I varje arbetspass jobbar en eller två vårdare med att tvätta visir och se till att det finns tillräckligt med skyddsutrustning utanför varje rum. Visiren måste tvättas för hand.
Salokorpi säger att avdelningen hittills haft tillräckligt
med skyddsutrustning, men att man hoppas få fler visir. Om det kommer mycket
mer patienter räcker visiren inte till.
Effektiva besök i patientrummen
Arbetet på avdelningen planeras noggrant. Vårdarna går in på patientrummen så få gånger om dagen som möjligt, både för att minimera kontakten och spara på skyddsutrustningen.
– Vi gör så mycket som möjligt varje gång vi går in. Vi kollar vitalparametrar – alltså syre, blodtryck, andningsfrekvens och feber – på alla patienter i rummet. Vi försöker också fråga så mycket som möjligt av patienterna och be dem berätta om sina behov för att de inte ska behöva kalla på oss när vi precis varit där.
Som närvårdare utför Salokorpi alla vårduppgifter förutom att ge läkemedel intravenöst. Det är sjukskötarnas uppgift.
– En del patienter är så rädda för sjukdomen att de bara ligger i sängen.
En viktig arbetsuppgift är att prata med patienterna. De kan inte ta emot besök och träffa sina anhöriga utan bara ringa hem.
– Patienterna kan vara rädda och ångestfulla. Därför är det viktigt att höra sig för hur de mår. Vi påminner dem om att de gärna får sitta upp, gå runt i rummet och titta ut genom fönstret. En del är så rädda för sjukdomen att de bara ligger i sängen.
Vårdarna får inte ta ut något ur patientrummet. De skriver upp patientens värden på en lapp som de fäster i fönsterrutan på dörren. När de gått ut får de skriva av lappen.
Om en patient inte kan andas ordentligt trots tilläggssyret skickas hen till intensivvårdsavdelningen. Några patienter har skickats till intensiven, men flera har också blivit utskrivna från sjukhuset.
– Alla säger att sjukdomen är ett mysterium. Det går inte att säga vem som blir bättre och vem som blir sämre.
”Anstaltsvårdarna extremt viktiga”
Förutom sjukskötarna och närvårdarna går också anstaltsvårdarna in i patientrummen. De serverar maten, tar ut brickorna och städar rummen. Salokorpi vill lyfta fram deras arbetsinsats.
– De är extremt viktiga. De har ansvar för hygien och aseptik och ska skattas högt för det. Anstaltsvårdarna syns väldigt lite i medierna. De har glömts bort på något sätt. Och deras lön också, när man bara pratar om vårdpersonalens löner.
– Anstaltsvårdarna har glömts bort på något sätt.
Salokorpi har också tänkt på dem som jobbar med äldre med demens eller med psykiatriska patienter.
– Hur går det med coronapatienter som inte hålls på sina rum? Det måste vara tufft för personalen.
Läs också Ingen mjukstart för Hangös nya huvudförtroendeman: Sami Laine fick genast sitt elddop
Från mentalvården till coronaavdelning
Avdelningen för coronapatienter öppnades den 8 april. Före det jobbade Sofia Salokorpi på HUS ätstörningsenhet i nästan tre år. Två av enhetens tre avdelningar stängdes med anledning av coronaepidemin och bara de patienter som är i behov av akut vård tas emot.
När Salokorpi fick höra att hennes avdelning skulle stängas frågade hon genast om hon kunde få börja på en somatisk avdelning. Hon var rädd för att tvingas hoppa in på olika avdelningar var och varannan dag.
– Jag är redan 52 år och jag kände att jag inte skulle orka börja i ett nytt team hela tiden. Ingen vet hur länge det här kommer att pågå. Man måste ha motivation för att orka med jobbet.
En vecka senare fick Salokorpi höra att hon skulle få börja i Mejlans.
– Jag tänkte att om epidemin växer blir vi nästan alla skickade någonstans. Då är det bra att börja genast medan det är lugnt och man får bra handledning.
– Ovissheten som nästan alla känner är hemsk.
Hon vill gärna koncentrera sig på praktiska saker i krissituationen.
– Det får mig att för en stund glömma att vi har en
jättelik kris i landet och i världen. Därför är jag lycklig över att jag
började jobba här. Ovissheten, som nästan alla känner, är hemsk.
Arbetsrotation gav erfarenhet
Sofia Salokorpi inledde sin vårdkarriär 2003 på Ekåsens sjukhus i Ekenäs, Raseborg, efter att ha varit hemma ett antal år med sina sex barn. Hon började som inhoppare på barnpsykiatriska avdelningen utan någon utbildning och blev kvar. Ett par år senare uppmanade chefen henne att utbilda sig och hon tog sin närvårdarexamen 2008.
Salokorpi jobbade åtta år på den slutna ungdomspsykiatriska avdelningen och flyttade till Helsingfors när barn- och ungdomspsykiatriska avdelningarna gjordes om till dagavdelningar.
Salokorpi är alltså inriktad på mental- och missbrukarvård, men i Ekenäs fick hon jobba på tre olika somatiska avdelningar genom arbetsrotation.
– Det är inte så väldigt länge sedan. Därför var jag inte helt främmande för den somatiska vården.
Läs också Tuffa förhandlingar i många kommuner: ”Vid behov sätter vi hårt mot hårt”
God anda underlättar jobbet
Jobbet på coronaavdelningen har lärt Salokorpi att det är viktigt att man håller sig positiv.
– När man kommer till jobbet eller kafferummet ska man bidra till en positiv stämning och stöda varandra. Om alla bara gnäller och klagar blir det tyngre för alla. Det är viktigt att man kan skratta tillsammans.
– Om alla bara gnäller och klagar blir det tyngre för alla.
Vårdarnas löner har varit rubrikstoff under vintern och våren, men Sofia Salokorpi tycker arbetsgivarna borde stöda vårdarna att orka i arbetet och upprätthålla arbetshälsan när gymmen är stängda.
– Själv saknar jag simhallar enormt. Arbetsgivarna skulle kunna vara lite kreativa.
Läs också Samjouren vid Raseborgs sjukhus läggs ner: ”Oförståelse för regionala och språkliga förhållanden”
Större risk utanför jobbet
Trots att Sofia Salokorpi möter coronaviruset på jobbet varje dag är hon inte rädd. På jobbet är risken att bli smittad minimal eftersom alla följer anvisningarna noggrant.
– Jag är inte rädd, men jag är försiktig. Risken är större att jag blir smittad i mataffären eller i bussen eller spårvagnen än på jobbet.
Hon använder ändå ingen skyddsutrustning när hon handlar mat.
– Jag håller avstånd från andra människor. Jag tvättar och desinficerar händerna när jag går ut och kommer in.
Salokorpi känner sig trygg också för att hon tycker att HUS är rätt så välförberett för en växande epidemi.
– Det förbereds en ny coronaavdelning med 30 patientplatser på samma våning. Man bygger upp system innan det kommer patienter.
Det tyngsta med epidemin har varit att inte kunna träffa sina barn. Salokorpi firade påsken ensam för första gången i sitt liv och den yngsta dottern fick fira sin 21-årsdag ensam.
– Mina barn är vuxna och förstår att vi gör så här. Men vi vet inte när vi kan träffas igen och det känns hemskt.
Korrigerad 4.5.2020: Vårdarna ber inte patienterna skriva ner vad de har för ärenden till vårdarna utan försöker fråga så mycket som möjligt av dem. Den nya coronaavdelningen öppnas vid behov.
Läs också JHL:s nyhet Akut coronafara äventyrar social- och hälsovårdspersonalen – JHL kräver: Arbetsgivarna måste i lagens namn omedelbart rätta till bristerna i arbetssäkerheten