Mats Åstrand i Nedervetil är både brandman och spannmålsodlare.
– Brandmansyrket är tungt både fysiskt och psykiskt. En aktiv fritid gör det lättare att koppla bort jobbtankarna, säger han.
– Vi måst fara! ropar Mats Åstrand, 50, från framsätet på en släckningsbil. Efter några hjärtslag är både han och blåljusen borta. Sirenerna tjuter svagt från stadens utkant.
Åstrand har varit brandman i 24 år. Före det jobbade han fem år i ambulans. Han fick upp ögonen för brand- och räddningsbranschen redan i tonåren då han deltog aktivt i frivilliga brandkårens verksamhet. I något skede vistades han lika mycket på brandstationen som hemma.
– Vi hade bra ledare och spännande övningar. Trots att vi inte var myndiga, fick vi delta i riktiga utryckningar. I dag skulle det aldrig komma på fråga.
Läs mer: Markus Hammarström sadlade om från polis till säkerhetschef:
Han vill göra Vanda tryggt för alla
Arbetsuppdragen stöder varandra
Åstrand växte upp på en mjölkgård i Nedervetil i Österbotten. Han har hjälpt till med olika sysslor sedan barnsben.
– Som mest hade vi 25 mjölkkor. Jag började köra traktor så fort jag orkade trampa ner pedalerna.
Efter gymnasiet stod valet mellan att jobba på familjejordbruket eller söka in till brandmansutbildningen. Åstrand valde det senare, men har fortsatt odla spannmål vid sidan om arbetet. Kornskörden på cirka 200 000 kilo säljer han till en lokal grisfarmare.
Han anser att arbetsuppdragen kompletterar varandra.
– När jag sköter olika sysslor på gården eller är ute med grävmaskinen kopplar jag av från mitt egentliga yrke. Jag är en rastlös själ och kan inte tänka mig att spotta i taket när jag är ledig.
Varje sekund räknas vid utryckning
Mats Åstrand har varit brandförman vid Mellersta Österbottens och Jakobstadsområdets räddningsverk sedan hösten 2003.
– Jag försöker vara en god förebild och ge beröm för väl utfört arbete. Däremot är jag inte militant, alla har rätt att bli hörda.
Brandmännen i Karleby jobbar 24 timmar åt gången, varefter de är lediga i tre dygn. Tidigare jobbade manskapet två dag- och två nattskift i sträck. Förutom brandmästaren är fyra eller fem brandmän på plats samtidigt.
– Jag försöker vara en god förebild och ge beröm för väl utfört arbete.
– Båda systemen passar mig, men numera är vi oftare lediga under veckoslut, vilket gör det lättare att delta i ledd hobbyverksamhet.
Mellan utryckningarna håller manskapet utrustningen – och sig själva – i skick. Minst två timmar per dag övar de också inför olika räddningsuppdrag. Momenten bokförs och växlar enligt ett schema som delvis följer årstiderna.
– När det är allvar räknas varje sekund. Man kan inte börja grubbla över hur man ska koppla strålrör under en brand, kunskapen måste sitta i ryggmärgen.
Ser till att order verkställs
Räddningsuppdragen kommer till stationen från Vasa nödcentral. Efter att larmet gått samlas manskapet för en kort lägeskoll. På en minut borde de redan ha plockat på sig lämplig utrustning och vara på väg.
Vanligen åker brandmännen i en släckningsbil med bland annat stegar, verktyg, brandslangar, skyddsdräkter och förstahjälputrustning. En släckningsbil rymmer 2 800 liter vatten och 200 liter släckskum. Vid bränder följer ofta en tankbil med som extra vattenreserv.
Framme på olycksplatsen gäller det att få en överblick över situationen: finns det människor som måste hjälpas ut ur bilar eller byggnader, är huset övertänt eller går det att rädda, behöver trafiken dirigeras om?
– Brandmästaren säger vad som ska göras medan jag som brandförman ser till att ordern verkställs och att resurserna används effektivt. Efteråt ligger det också på mitt bord att fylla i olycksrapporter.
Räcker resurserna när välfärdsområdena tar över?
Karlebys nya brandstation togs i bruk i december i fjol. Byggnaden står på samma tomt som sin föregångare, men är dubbelt större. Bland annat blir det möjligt för ambulanserna att igen ta plats på brandstationen efter några år på annat håll.
Förutom huvudbyggnaden byggdes också en maskinhall, vilket väckt debatt då den skuggar gården på ett dagis. Åstrand förstår kritiken, men är nöjd med helheten. Han påpekar att stationen byggts för en lång tid framöver.
– Utrymmena är fräscha och funktionella. Det finns också en övningszon där vi kan träna räddning från höga höjder, provsläcka lägenhetsbränder och simulera gas- eller vätskeläckage.
– De som drar upp riktlinjerna borde ha praktisk erfarenhet av brandmannayrket.
Förut kunde stadsborna spontant besöka brandstationen. Numera är dörrarna låsta och någon i personalen måste fungera som värd för eventuella gäster. Till den övre våningen med bland annat kök, gym och kontor kommer utomstående in enbart med ett intyg över säkerhetsutredning.
– Folk har fått sämre insyn i vad vårt jobb går ut på. Många tror att det enbart handlar om att släcka bränder.
– Man blir aldrig fullärd, och så ska det vara, säger Mats Åstrand.
Vid årsskiftet övergår räddningsväsendet i Karleby till Mellersta Österbottens välfärdsområde. Brandkårerna i till exempel Jakobstad, Kronoby och Larsmo börjar däremot höra till Österbottens välfärdsområde.
– Jag försöker tänka positivt, men oroar mig för om vi har tillräckligt med resurser efter reformen. De som drar upp riktlinjerna borde ha praktisk erfarenhet av brandmannayrket.
Beredd på allt mellan himmel och jord
Karleby brandstation har 700–800 utryckningar per år. De flesta är trafikolyckor eller automatlarm från företag eller industrier.
Under sin karriär har Åstrand också varit med om till exempel hemmaförlossningar, drunkningsolyckor och incidenter med hästar som fastnat i utfallsdiken. Han har många gånger haft nytta av sin vana att hantera maskiner och djur.
– En gång fick vi larm om att en katt fallit ner i en regnbrunn. Vi band linor kring vristerna på den smalaste brandmannen, virade ner honom med huvudet före och fick upp katten. Barnen i familjen var överlyckliga.
Möjligheten att kunna hjälpa andra var det viktigaste skälet för Åstrand att bli brandman, och är fortfarande det bästa med yrket. Han har också upplevt många tuffa situationer som han gärna skulle ha sluppit. Varje arbetspass kan allt mellan himmel och jord hända.
– Det värsta är när någon omkommer. En arbetskamrat dog för några år sedan och det tog hårt på fastän det inte skedde i tjänsten.
Räddningsbranschen har utvecklats enormt under de senaste årtiondena både vad gäller teknik och skyddsutrustning. Åstrand påpekar ändå att bränderna är lika heta som förr och brandförloppet det samma. Risken för arbetsolyckor är alltid överhängande.
– Jag brukar sällan tänka på jobbet då jag är ledig och tvärtom.
Själv har Åstrand bland annat fått natriumlut över sig och stigit över slangar så att vristerna gått ur led. Trots att han klarat sig utan större skavanker, anser han att brandmännens pensionsålder, 65, är minst fem år för hög.
Det händer att någon som Åstrand inte känner igen börjar prata med honom på stan. Ofta visar det sig att han träffat personen i samband med en utryckning.
– Jag brukar sällan tänka på jobbet då jag är ledig och tvärtom. Ibland undrar jag om jag är riktigt normal.
Åbackabonde i tredje generation
Åstrands barndomshem ligger på en kulle omgiven av hästhagar och böljande fält. Han bor kvar i det vita tvåvåningshuset medan föräldrarna bor tvärs över vägen i en modern villa.
– Ursprungligen var det tänkt att jag och min familj skulle flytta in i det nya huset, men på grund av olika omständigheter blev det tvärtom.
Den ena av hans två systrar bor också alldeles i närheten. Åstrand odlar hö till syskonens fem travare och sin frus pensionerade ridhäst Topi, men är betydligt mindre hästbiten än den övriga familjen.
– Jag varken kör eller rider hästarna, utan brukar säga att jag ansvarar för det som kommer in och ut. Övrig skötsel får andra ta hand om.
I stället ägnar Åstrand sig åt idrott och jakt. Hans jaktkompisar, jämthundarna Eero, Saku, Jenna och Jere, bor i rymliga burar i ett hörn av gården. Jere är äldst av kvartetten och håller fortfarande på att återhämta sig från en jaktskada.
– Jere blev sparkad av en älg för ett par höstar sedan och fick en korsbandsskada i knäet. Djurläkaren gav mig två alternativ: att föra honom till ett djursjukhus eller avliva honom. Beslutet var lätt.
Läs mer: Sabina Sundqvist blev hönsägare över en natt:
”Rasfåglar är snällare mot varandra än hybrider”
Satsar på mix av köldtåliga och sydligare kornarter
I Åstrands vardagsrum finns ett stort vitrinskåp som dignar av pris och pokaler. De flesta har han vunnit vid friidrotts- eller fotbollstävlingar. Mest betyder ändå de tallrikar som han och Jere vunnit vid älgprov i Finland och Sverige.
– Vid älgprov bedömer två domare bland annat hundens förmåga att finna älg, ställa älgen på upptagningsplatsen och förfölja en flyende älg. Tävlingarna består av tio olika moment och helhetsprestationen avgör vem som klarar sig bäst.
Åstrand har alltid idrottat. Ännu för några år sedan spelade han fotboll i IK Myrans lag i division tre. Numera löptränar han eller går på gym på jobbet för att hålla sig i form.
– Jag är fortfarande med i Vantaan Valos oldboyslag, men vi spelar bara match. Det brukar kännas efteråt i knäna.
Åstrand odlar sammanlagt 50 hektar korn. Han satsar på en mix med både köldtåligare och sydligare arter. Årets skörd ser överlag ut att bli bättre än normalt. Han synar ett gröngult strå på åkern och ser nöjd ut.
– Skörden mognar nog lagom till andjakten. Så brukar det gå, även om jag hellre skulle ligga på pass vid en sjö än sitta i traktorn just då.
En bil kör in på gården och frambringar ivriga skall hos de fyrbenta familjemedlemmarna. Ingen kommer obemärkt förbi.
– Hepp, he er bra nu! ropar han till hundarna.