Finlands regering reformerar arbetslagstiftningen radikalt. Förändringarna har motiverats med att de gör saker smidigare, gör det lättare för arbetsgivare att sysselsätta folk och balanserar ekonomin. Men är det verkligen det det är fråga om?
1 Vilka är regeringen Orpo-Purras mest betydande arbetslivsreformer?
Regeringen har sänkt tröskeln för uppsägningar av personliga skäl. I årsskiftet slopades kravet på vägande skäl ur lagen. Företag med under 50 anställda har snart ingen återanställningsskyldighet gentemot arbetstagare som sagts upp av produktions- och ekonomiska orsaker. Man måste inte längre meddela om permittering lika tidigt som förut.
Samtidigt håller regeringen på att ändra samarbetslagen så att den skulle gälla endast företag med över 50 anställda och även annars ha mindre betydelse. I fortsättningen behövs inte heller några motiveringar för visstidsanställningar som varar under ett år. Inte heller arbetslöshetsförmånerna och det allmänna socialskyddet, som båda har en stark anknytning till arbetslivet, har besparats nedskärningar.
2 Hur ingriper regeringen i strejkrätten?
Utöver anställningsskyddet har regeringen på ett betydande sätt angripit strejkrätten. Politiska strejker har begränsats, och stödåtgärder likaså. För skyddsarbete under en arbetskonflikt har regeringen skapat alldeles ny lagstiftning och nya mekanismer.
Ändringarna tar sikte på det finländska arbetslivets kärna.
En betydande inverkan på stridsåtgärder har även ändringarna i de strejkböter som förbund och föreningar kan dömas till. I de första besluten som arbetsdomstolen fattat enligt den nya lagen har böterna mångdubblats i jämförelse med tidigare böter. Regeringen har också avgörande ökat mängden lokala avtal och därmed skakat hela det kollektiva förhandlingssystemet i grunderna.
3 Vad innebär ändringarna egentligen?
Regeringen påstår att syftet med ändringarna är att staten ska återhämta sig ekonomiskt, att främja sysselsättning och att öka flexibiliteten. I sig är ändringarna relativt små. Vad flera av dem har gemensamt är dock att de riktar sig mot den finländska arbetsmarknadssystemets grunder – på ett sätt som är negativt för arbetstagarna.
Ändringarna i uppsägningsskyddet överför arbetsgivarens företagarrisker till arbetstagarna. Ändringarna i samarbete och representation inom förvaltningen minskar arbetstagarnas möjligheter att påverka. Makt och ansvar fördelas alltmer ojämlikt i ett anställningsförhållande.
Ändringarna i strejkrätten begränsar arbetstagarna grundläggande rättighet att protestera. Med de lokala avtalen försöker regeringen i sin tur minska fackförbundens roll på den finländska arbetsmarknaden, som nu grundar sig på omfattande förhandlingar mellan arbetsmarknadsparterna.
Ändringarna som genomförts under ett par år är inte kolossala, men tar sikte på det finländska arbetslivets kärna. Skäliga anställningsvillkor och tillräcklig försörjning för arbetstagarna är något som har byggts upp i årtionden. Regeringens reformer är inte bara korrigeringar eller tekniska åtgärder, utan ett medvetet drag för att skapa en alldeles annorlunda arbetsmarknad.
Skribenten arbetar som jurist inom området för juridiska ärenden vid JHL.