Dörren till Rune Takamaas arbetsrum står på glänt. I övrigt är det tyst och tillbommat i JHL-huset på grund av coronaepidemin.
– Jag sorterar bland papper och föremål, men efter flera flyttar finns det inte mycket kvar att slänga bort, säger Takamaa.
Han har hunnit med en hel del under sin karriär. Eftersom han började jobba efter grundskolan, har han lärt sig det mesta ute på fältet.
– På kurser för nya förtroendemän brukar jag påminna om att det viktigaste inte är vad man kan, utan att man har viljan att uträtta saker. Kunskap väger lätt om man inte vågar stå på sig eller ta strid med arbetsgivaren vid behov.
– Det viktigaste är inte vad man kan, utan att man har viljan att uträtta saker.
Själv motsvarar Takamaa inte bilden av en påstridig fackpamp. Han har en positiv grundläggning och föredrar att hitta lösningar genom att förhandla och samarbeta.
– Men jag kan också ryta till om det behövs. I synnerhet om en svagare parts rättigheter och arbetsvillkor står på spel.
Styrelsemedlem på stående fot
Rune Takamaa föddes i Ljusdal i Sverige med finskspråkiga föräldrar. När han var ett år återvände familjen till Finland. Takamaa växte upp i Vasa.
– Jag var ett livligt och socialt barn som hade lätt att knyta kontakter. I tonåren var jag och mina kamrater hemma bara om vi var sjuka, då det var OS på tv eller om vi sällskapade.
Som 16-åring började Takamaa jobba som röntgenstafett på Vasa centralsjukhus. Han skötte röntgenarkivet och förde röntgenplåtar till olika delar av sjukhuset.
– Varje morgon läste jag dödsannonserna i tidningen och plockade bort plåtarna för dem som hade avlidit.
JHL:s föregångare, kommunsektorns fackförbund KAT, hade en aktiv medlemskår på sjukhuset. I mitten av 80-talet följde Takamaa med på ett höstmöte av ren nyfikenhet. Han jobbade vid det laget som vaktmästare.
Takamaa blev på stående fot invald i sjuhusföreningens styrelse och avancerade därefter snabbt till ordförande både i den egna föreningen och i sjukvårdsdistriktets samorganisation.
– Mina föräldrar var inte fackligt aktiva, men jag hade skrivit in mig i KAT 1978. Det hade huvudförtroendemannen Pekka Helismäki sett till.
Principiellt viktigt rättsfall
År 1991 blev Rune Takamaa medlem i förbundskongressen. Vid samma tid avgick den dåvarande svenskspråkiga ombudsmannen i Österbotten.
Takamaa sökte jobbet och tillträdde det samtidigt som nuvarande branschchefen Håkan Ekström äntrade motsvarande post i Åbo.
– Varje morgon läste jag dödsannonserna i tidningen och plockade bort plåtarna för dem som hade avlidit.
– Jag, Håkan och Brita Seppänen i Nyland ansvarade för allt från planering och genomförande av kurser till medlemsrådgivning och förhandlingar. Tidvis växte telefonen nästan fast vid örat.
Takamaa ser ändå positivt tillbaka på åren vid Vasakontoret. Gemenskapen i KAT-föreningarna var stark och medlemmarna deltog aktivt i evenemang och möten. År 1994 grundades också ungdomssektionen Ekstas, som blev en väg in i förbundet för många av dagens JHL-aktiva.
– Stämningen var gladare då än vad den är i dag. Ekonomin var sämre, men motsättningarna i samhället mindre. Sedan dess har arbetsgivarpolitiken blivit hårdare och polariseringen ökat.
Nästan genast efter att han hade tillträtt som regionombudsman blev det lågkonjunktur. I många kommuner bytte anställda bort en del av semesterpengen mot ledig tid. År 1992 permitterades familjedagvårdarna i Nykarleby, vilket var mycket exceptionellt.
– Vi ifrågasatte förfarandet, eftersom det fanns pengar i stadens budget. Fallet gick till högsta domstolen, som konstaterade att kommunen hade rätt att besluta hur deras pengar användes. Det var ändå principiellt viktigt att ta striden.
Mer medspelare än auktoritet
I början av 2000-talet hoppade Takamaa på kort varsel in som vikarie för den dåvarande regionchefen i Österbotten. Han hade posten i sex år.
Sedermera har han lett Södra Finlands och Huvudstadsregionens regionkontor, först från Riihimäki, sedan från Havshagen och JHL-huset i Helsingfors. Takamaa säger att det varit ett medvetet val att jobba regionalt. Han har trivts bäst nära gräsrötterna och ser sig mer som en coach och medspelare än auktoritet.
– Det har varit fint att följa med när förbundsaktiva växt i kunskap och vågat börja ta ton. Dessutom lärde österbottniska JHL:are mig dansa.
Rune Takamaa har specialiserat sig på bland annat arbetsrätt, skattefrågor och arbetsvärdering. Som karriärens höjdpunkter nämner han två protestaktioner.
– För många har jaget blivit viktigare än rörelsen och sakfrågorna. Det är oroväckande.
Förra hösten organiserade han en demonstration utanför Lahtis stadshus, vilket ledde till att stadsfullmäktige röstade emot förslaget att konkurrensutsätta och sälja stadens bolag. År 2014 var han primus motor för en endagsstrejk mot bolagiseringen av Palmia.
– Det var en halv seger. Palmia bolagiserades men följer kollektivavtalet Avainta i stället för andra avtal med sämre villkor för personalen.
Karriären har också innehållit större och mindre nederlag. Takamaa lyfter inte fram någon enskild händelse, men konstaterar att konflikterna på arbetsplatserna och i de egna leden ökat.
– För många har jaget blivit viktigare än rörelsen och sakfrågorna. Det är oroväckande.
Tillbaka till verkstadsgolvet
Rune Takamaa har ofta fungerat som vakthund för de svenskspråkigas intressen och påmint om rätten att få information på svenska.
– Allt fler klarar sig också på finska, men de som inte gör det får inte glömmas bort.
– Förbundet borde vara ett relevant alternativ också för anställda med varken finska eller svenska som första språk.
Han poängterar att förbundet borde vara ett relevant alternativ också för anställda med varken finska eller svenska som första språk.
Det behövs överlag mer organiseringsarbete.
– Många aktiva har vant sig vid att medlemsrekryteringen sköter sig själv. Så är det inte mer. Återvänd till verkstadsgolvet, fråga anställda vad de behöver och erbjud det! uppmanar Takamaa.
Han säger att JHL:s framtid hänger på vem som kommer att vara arbetsgivare för förbundets största yrkesgrupper.
– Så länge vi har majoriteten av de anställda på arbetsplatserna som medlemmar klarar vi oss.
Rune Takamaa slutar jobba i slutet av februari. Sirkka-Liisa Kähärä, som bland annat fungerat som ordförande för JHL:s representantskap, blir ny regionchef vid Södra Finlands regionkontor.
Kolleger: Rune är kunnig och principfast
Vi bad några personer som samarbetat med Rune Takamaa berätta hur de ser på honom och hans sätt att arbeta.
Maria Holmstedt-Lehtinen, huvudförtroendeman i Jakobstad och medlem i JHL:s representantskap
Om jag kommer rätt ihåg träffades jag och Rune på en KAT-kurs i Karis i början av 2000-talet. Sedan dess har jag varit på otaliga kurser med Rune som ledare.
Som ny förtroendeman ringde jag ofta Rune när jag behövde råd och var osäker på hur jag borde gå vidare med en fråga. Han var alltid villig att hjälpa.
När han sökte sig söderut minskade kontakten, men varje gång jag träffat Rune på senare år har kramen jag fått varit lika varm som förr.
Rune är en gentleman, men har glimten i ögat. Han inger trygghet och ger klara besked. Han har ett mångsidigt kunnande inom det fackliga arbetsfältet.
Det är svårt att lyfta fram något enskilt minne från våra gemensamma eskapader, det finns så många! Men jag minns att jag en gång körde några KAT-medlemmar på kurs till Karis i en hyrd husbil. Vi kom fram mitt i natten och togs emot av Rune, som redan var på plats. Efter kursen körde han husbilen hela vägen tillbaka till Vasa.
Santeri Halttunen, sakkunnig för regional verksamhet vid Södra Finlands regionkontor
År 2005 deltog jag i en kurs i Tammerfors där Rune var en av dem som höll i trådarna. När jag några år senare valdes till vice huvudförtroendeman och arbetarskyddfullmäktig, hade vi mera kontakt och de senaste elva åren har han varit min chef.
Till personligheten är Rune lugnet självt. I turbulenta situationer är få personer lika lugna och stabila som han. Rune är artig och hänsynsfull och tar sig alltid tid att hjälpa. Han klagar sällan på något, men kan vid behov också vara bestämd. Dessutom har han ett ordspråk för varje tillfälle.
Som kollega skulle jag beskriva Rune som sakkunnig. Han kan kollektivavtal och lagar nästan utantill. Frågar man något i anknytning till dem, får man nästan alltid ett svar. Man kan lita på att det man kommit överens om med Rune håller sträck.
Jag kommer ihåg den första stora samarbetsförhandlingen som jag och Rune skötte tillsammans. Ärendet togs till rätten och förbundet vann. Det är ett bra minne.
Håkan Ekström, JHL:s branschchef
Rune och jag valdes till regionombudsmän i KAT vid samma möte i början av 1992. Vi samarbetade mycket, eftersom regionala ombudsmän hade ansvar för att såväl planera som verkställa och marknadsföra förbundets kurser och övriga evenemang.
I mitten av 90-talet grundade vi ungdomssektionen Ekstas tillsammans med en tredje regionombudsman, Brita Seppänen. Sektionens namn baserade sig på våra efternamn.
Efter 2001 har vi haft lite olika uppgifter och samarbetat främst i frågor som anknutit till den svenska verksamheten.
Det finns nog ingen som har så lång erfarenhet av regionalt arbete inom JHL som Rune. Han har dessutom gått den långa vägen från att vara medlem på gräsrotsnivå till att bli föreningsaktiv och småningom en del av förbundets personal. Han har tillfört förbundet gedigen erfarenhet.
Som person är Rune principfast på ett bra sätt. Han begrundar och motiverar sina åsikter och håller fast vid dem. Vid förhandlingsbordet har han varit en bra resurs. Han har gett våra förtroendemän goda råd för hur det skulle vara klokt att agera i vissa situationer. Hans humoristiska grundton har gjort den lätt för människor att ta till sig hans budskap. Medan vi jobbade med samma uppgifter var Rune en person jag kunde anförtro mig åt och ha som bollplank i olika frågor. Jag kunde lita på att han gjorde vad han lovat.
